Genomgång av damallsvenskan 2016

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

16 thoughts on “Genomgång av damallsvenskan 2016

  1. Det som saknas i ditt genomgång är någon sorts rangordning eller synpunkter om domare/tränare insatsen, Kanske du får/vill inte framföra detta med tanke på att de flesta som bloggar är starkt förknippade med damfotbollens etablissemanget där nepotismen i dessa tider har blivit en sportegenskap. Vill inte tro det i ditt fall, men…
    Tränarens roll i ett damlag kan vara avgörande, som jag tycker det i fallet Linköping, där tränaren gjorde ett kanon jobb. Det är förstås inte så att LFC har så överlägsen spelarmaterial, däremot vältrimmad, balanserad trupp som räckte hela vägen.
    Några andra tränare har, kort sagt, klantat sig, tycker jag, allt från JM i Rosengård, VE i United till Umeå tjej som fick gå utan att riktig kämpat för sina idéer.
    Domarna då; håller de måttet, utvecklas de själva eller påverkar de spelet i en positiv riktning, dvs ”utvecklar” de spelet genom sina insatser?.
    Tycker att domarinsatser pendlade från dålig till usel. Det är fortfarande så att de svenska damdomare ofta fastnar vid en spelbild som sedan tolkas utifrån gällande regelverk.
    Fysiskt spel är INTE fotbollens framtid, tycker jag. Möjligen för de frustrerade, otillräckliga, talanglösa och icke innovativa; spelare, tränare men även publik, så länge i alla fall som man hör ute på läktaren: ”slå ner henne, slå ner…”

  2. Snabbisar om lagen i sluttabellen:
    1. Linköping – nästan fyra års arbete gav till slut guld. Fyra av sex poäng mor FCR avgörande? Harder världsklass och Blackstenius på väg mot internationellt genombrott, men ändå lååångt efter, särskilt tekniskt. Bloggarens ”….föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.” är…hmmm…intressant. Vilka svenska klubbar gör det? En lika romantisk som utopisk tanke verkar det. Hoppla Rydén – det är till att ställa krav!
    2. Rosengård – skador ingen höjdare. Marta enda med riktig glöd? Gick på myten om sin egen oövervinnerlighet och bommade SM-guldet på väg mot större och bättre titlar (CL)?
    3. Eskilstuna – ”sålde” chansen till topp två när Enganamouit lämnade.
    4. Piteå – knegar på och brons inte fy skam.
    5. Kopparbergs – försökte leva på Falk, Rubensson och Hammarlund – det räckte inte. Vad hände med den stolta parollen att man skulle bli Nordens ledande damfotbollsklubb?
    6. Djurgården – mest positiva överraskningen, men behöver upp ett par snäpp för Stockholmsfotbollens och svensk damfotbolls skull.
    7. Vittsjö – snapphanelaget som inte verkar ha varken spelarmaterial eller resurser att röra sig uppåt. Årets ”KIF Örebro”, dvs flest oavgjorda i serien.
    8. Örebro – ja, andraplatsen i serien och segern i Svenska cupen för några år sedan verkar mycket avlägsna.
    9. Kvarnsveden – kul att fixa nytt kontrakt med i princip samma lag som i Elitettan och så har de ju Chawinga…
    10. Kristianstad – bäst av de sämsta. Trodde de skulle ryka i år. DA sämsta plan (Mallbackens en golfgreen i jämförelse). Håller inte ett år till?
    11. Umeå – tragik i kubik. Klubbschabbel, skador och kniven på strupen, nu gick det inte längre. Är rädd för att det dröjer innan de åter finns i DA. Med spelarflykt pekar prognosen snarare nedåt i seriesystemet.
    12. Mallbacken – ”humlan” som egentligen inte kan flyga vingklipptes för mycket när Falk och Larsson lämnade. Med dem kvar hade de haft chansen. Blir det en sjätte gång de återkommer till DA? Slut med mestadels mediokra importer (målvakt Lee Alexander undantagen)? PS. Julia heter Karlenäs (inte Karlernäs som bl a SvFF och Damallsvenskan.tv envisas med).

    Till slut – ÅRETS TAFFLIGASTE I ALLA AVSEENDEN (kvalitet, prisvärdhet, kommentatorer, inramning osv): DAMALLSVENSKAN.TV. Usch och fy! Skäms!

    • Hej. Håller med om att jag tog i för mycket när jag skrev om modeller som utbildar spelare från flick- till världsspelare. Det har vi bara en förening i landet som är nära det upplägget, och det är FC Rosengård.

      Jag tänkte dock på, och borde förstås även ha skrivit, modeller som tar ansvar för utbildningen från flick- till elitspelare. Och där har vi ganska många spelare som tar större ansvar än exempelvis LFC.

      När det gäller Mallbackens Julia skrev jag också länge Karlenäs, men efter att ha frågat henne personligen i fjol har jag fått klart för mig att Karlernäs är det korrekta.

      • Ditt svar gjorde inte saken mindre märklig. Du skriver de facto fortfarande i första stycket att FCR ”ligger nära” (vad det nu innebär) det upplägget, dvs ”utbildar spelare från flick- till världsspelare”. Det blir bara något mindre märkligt om man taggar ner från ”världsspelare” till ”elitspelare” som i andra stycket (gissar att du menar klubbar, inte ”spelare som tar ansvar”?).

        Vad är det som styrker att den ”modellen” någonsin funnits och ännu mer osannolikt finns idag? Det är väl snarare slående att både svenska elitspelare
        och landslagsspelare just INTE har gått hela vägen i en sådan utbildning och att få eller inga klubbar har de ambitionerna eller resurserna att ”ta ansvar” på det sättet.

        Om nu Rosengård har de ambitionerna så är det något som återstår att leda i bevis att de lyckas med. Detta av enkla skäl. FC Rosengårds damelit och representationslag i DA är ett rätt nytt påfund. Således har de inte ens tekniskt/tidsmässigt haft möjlighet att visa en enda spelare som kommit hela vägen från flick- till elitspelare (nej, jag räknar inte FCR som ”samma lag” som LdB och tidigare som vissa gärna vill göra).

        Tänker du på någon särskild spelare? Wieder (från LdB)? Pennsäter (från LB07)? Spelare som fått göra inhopp när matcher redan är vunna eller starta när skadeläget på främst utländska spelare är akut kan knappast tas till intäkt för att den ”modell” du hävdar existerar i FCR faktiskt gör det. Det finns väl knappast heller något i FCR:s truppsammansättning (än mindre startelvor) som talar för tesen om ”ansvar”. Tvärtom – är det något som kan karakterisera FCR:s rekryteringar är det att köpa ”färdiga” spelare för att gå direkt in i en startelva. Och var det inte tränare JMJ som helt frankt hävdade att de svenska spelare som är intressanta för Rosengårds internationella ambitioner inte finns i Sverige, utan spelar utomlands (typexempel Schelin)?

        FCR gör svensk damfotboll en tjänst genom att vara ett ”märke” att mäta sig mot och kanske inspireras av, inte minst genom flera lysande spelare som Marta, Masar och Martens. Det ”ansvar” som du nämner tas dock sannolikt på betydligt lägre klubblagsnivå än DA när det gäller särskilt yngre flickor. Sveriges mesta damlandslagsspelare började i Harlösa IF, sedan Veberöds AIF och därefter Wä IF- inte i Malmö FF, MFF Dam, LdB FC eller – FC Rosengård. När FC Rosengård ställer minst tre-fyra spelare som utbildats i de egna leden på plan i en startelva kommer jag att vara den första som applåderar. Idag finns inte mycket som talar för att det ska hända inom överskådlig tid.

        Piteå, Kvarnsveden och Linköping är exempel på lag som jobbar lite olika med att ”förädla” spelare och ge dem förtroende i DA. Också det är att ”ta ansvar”. Tanken på ”akademier” från F15, F17 och uppåt finns på sina ställen, men ännu har, såvitt jag vet, inte någon lyckats hela vägen.

        Du brukar, oftast skickligt, navigera mellan och balansera eventuella preferenser för olika lag i bloggen. Dessutom oftast baserat på vad de åstadkommit. Ditt inlägg om Rosengård som något slags föredöme i det avseende du framför väckte dock tanken om du kanske bländats av Rosengårds betydande framgångar. Det må ju vara ditt val….

        OK, Julia bör ju veta vad hon heter. Jag gick på vad hon hetat under många år i Mallbacken och på deras hemsida. .

      • Talangutveckling är en vansinnigt intressant fråga, där ingen sitter med facit om vad som är bäst. Och det kan vara olika modeller som är bäst för individen, klubben och svensk damfotboll.

        Orsaken till att jag ångrade formuleringen från flick- till världsspelare är ju förstås att varje land bara har ett mycket litet antal världsspelare. Och att man inte kan kräva eller förvänta sig av någon ungdomsverksamhet, eller akademi som det numera kallas, att de ska fostra världsspelare.

        Det är svårt nog att fostra elitspelare, och om en damallsvensk klubb kan få in ett par egna produkter i startelvan under en tioårsperiod är det bra.

        Man brukar ju säga att man måste spela i en klubb på världsnivå för att bli en världsspelare. I nuläget har vi två klubbar i Sverige som håller hög internationell klass, Linköping och Rosengård. Av dem är det bara FCR som erbjuder flickverksamhet, således är Rosengård den enda klubb i landet som kan anses ligga nära en verksamhet som utbildar spelare från flick- till världsspelare.

        Noterar att du inte ser MFF, LdB och FCR som samma klubb. Visst kan det finnas problem med klubbens olika skepnader, men inte på det här området. Det är samma folk och samma verksamhet, därför räknar jag Ebba Wieder som en egen FCR-produkt. Hon är dock ingen världsspelare ännu, fast hon kan kanske bli.

        Det är många svenska elitklubbar som har utmärkt talangutveckling på ungdomsnivå. Umeå, Piteå, Kristianstad och AIK är några exempel. Fast när det gäller att vara med och utbilda elitspelare är ändå FCR svårslaget. De har flera egna produkter i allsvenskan, exempelvis Benediktsson och Mellouk, och har bidragit i utbildningen av ytterligare ett stort antal elitspelare.

        Det är förstås inte bara FCR:s förtjänst, men man är väldigt bra på talangutveckling i Malmöområdet.

        Det är möjligt att Linköping kanske har hittat en bra modell för flickfotbollen nu, det får vi facit på om fem-tio år. Men deras tidigare modell har varit usel ur ett elitperspektiv. Man har haft elitfotboll i Linköping i rätt många år nu, ändå kan jag bara hitta en spelare i årets damallsvenska som fått sin fotbollsfostran i kommunen, och hon (Emilia Larsson) fick bara 97 minuters speltid på hela säsongen.

      • Minsann Johan! I ditt svar 11 nov på min kommentar 9 nov är argumenten fortfarande inte övertygande och dessutom glidande.

        FCR tror tydligen inte ens själva på att deras ”egenfostrade” spelare håller elitnivå. Hur mycket speltid i DA för FCR fick de du nämner – Benediktsson och Mellouk? Var de ”elitspelare” när de lämnade för andra klubbar? Varför behöll man dem inte? Varför gick Natalie Persson till Göteborg?

        Vem väljer FCR om valet står mellan en färdig (och oftast utländsk) spelare eller en talangfull egenfostrad spelare (i den mån de alls existerar). JMJ har redan svarat, vilket också syns i deras startelva.

        Du konstaterar själv att det är bra om en klubb får in ett par egna ”produkter” i startelvan under en tioårsperiod, vilket i Rosengårds fall återstår att bevisa.

        Även om jag inte är ute efter att diskutera en jämförelse mellan FCR och LFC, så är tydligen du det. Om jag inte missminner mig har LFC redan tidigt slagit fast att de ska vara en klubb för elitverksamhet (inklusive flick-/ungdomselit som i F17 och nu F19), inte breddverksamhet. Kopplingen till bredd sköter man vad jag förstår genom att LFC-spelare är faddrar och deltar i träning av alla flicklag i kommunen, vilket tydligen också ökat tillströmningen till dessa flicklag. Jag vet inte vad du avser med att deras tidigare ”modell” varit ”usel ur ett elitperspektiv”. Vilken modell? Hur då usel?

        FCR har nog bara ett elitperspektiv i realiteten. Att de har flicklagsverksamhet kan ha helt andra förtecken än att de ens tror att någon av dessa ska ingå i en startelva i DA på sikt. Rosengård är en del i socialt projekt och det hade antagligen blivit svårt att med någon slags trovärdighet ingå i detta sammanhang utan att ha en egen flicklagsverksamhet. Också i detta fall återstår deras eventuella intentioner att förverkliga.

        Du glider också i dina argument. Nej, just det – det är inte enbart FCR:s förtjänst att det kommit fram några enstaka spelare som fått nosa på DA, men det var ju det som var själva utgångspunkten i ditt första inlägg, dvs hyllningen till FCR som ”tog ansvar hela vägen”. Jo, kanske är man duktigt på talangutveckling i ”Malmöområdet”, vilket knappast begränsas till varken Malmö stad eller FCR. I fallet Linköping tar du däremot till strängare kriterier. Där är det minsann kommungränsen och EN klubb som gäller för att döma av hur lyckad talangutvecklingen upp till DA varit! Visst är väl dessutom ”Malmöområdet” minst drygt dubbelt så stort befolkningsmässigt som Linköpings kommun?

        Du skriver också att FCR ”bidragit till utbildningen av ett ytterligare stort antal elitspelare”. Jaha, vilka då och hur många? Det är ju i så fall fantastiskt i och med klubbens mycket korta historia! Att bidra till spelares utbildning är dessutom inte heller detsamma som att fostrat dem ”hela vägen” från flickspelare till elit, som var ditt grundargument. När du nu ändå öppnat den dörren kan du börja räkna på hur många svenska damlandslagsspelare som under kortare eller längre perioder spelat i LFC och hur många ännu aktiva som spelar i andra elitlag i DA eller utomlands. Det var kanske det du menade med att ”deras tidigare modell varit usel ur ett elitperspektiv”? Själv tycker jag det verkar vara precis tvärtom: Stina Blackstenius kom från div 3 till LFC för drygt tre år sedan och Kosovare Asllani kom från Vimmerby i div 2 och debuterade ett år senare 2008 i A-landslaget, för att ta några exempel. Däremot är det ju (självfallet) inte så många från FCR i landslaget.

        Att vänta på att Rosengård producerar tre fyra egna spelare som gått ”hela vägen” är som att vänta på Godot…, men jag applåderar som sagt när ”Godot” infinner sig i startelvan!

      • Om man anstränger sig för att missförstå varandra är det lätt gjort.

        Jag tycker att jag är ganska klar på vad jag tycker, nämligen att jag föredrar att man har en fullskalig ungdomsverksamhet, alltså lag hela vägen från fotbollsskola till A-lag. Men som jag svarade till Martin nyss förstår jag att LFC och KGFC kör sina modeller. Det finns ju tyvärr inga ekonomiska drivkrafter att lägga pengar på flickfotboll. Medan herrfotbollsklubbar kan få stora pengar för sina spelare, finns ju inte några stora övergångssummor eller utbildningsbidrag inom damfotbollen.

        Jag är också tydlig med att jag tycker att Rosengård har haft ett bra utfall på sin verksamhet. Och de har hjälpt till att lyfta damfotbollen i hela regionen. Att Skåne med cirka 1,3 miljoner invånare har fyra damallsvenska lag nästa år är ju fantastiskt bra gjort av många klubbar, inte minst Rosengård. Och återigen, jag ser Rosengård, LdB FC Malmö och Malmö FF som samma förening i den här frågan. Jag förstår förresten inte varför du envisas med att hålla isär dem?

        Slutligen. Jag har väl ändå inte skrivit något negativt om LFC:s förmåga att hjälpa juniorlandslagsspelare att ta klivet in i A-landslaget? Där har de varit duktiga, inte minst på senare år. Men om man kollar de 30 spelare som fått speltid i A-landslaget i år är det faktiskt ganska jämnt mellan hur många som fått delar av sin utbildning i Rosengård (plus tidigare skepnader) och LFC innan A-landslagsdebuten. FCR (6): Lindahl, Carlén, Fischer, Nilsson, Ilestedt och Rubensson. LFC (7): Seger, Andersson, Eriksson, Samuelsson, Asllani, Rolfö och Blackstenius. Dessutom har en spelare vardera varit med på läger i år utan att få speltid: Musovic och Almqvist.

      • Det handlar inte alls om att missförstå. Jag har dessutom inte ens behövt anstränga mig. Det räcker att granska dina argument. I ditt första inlägg skrev du att LFC ”…gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen” och att de ”…helt saknar ungdomsverksamhet.” Det är påståenden som kan bestridas och som signaturen Martin också gjort i sina kommentarer. Att du är förtjust i ”modeller” som ”tar ansvar” hela vägen ”från flick- till elitspelare” är inget att säga om. Det är en värdering som du naturligtvis har rätt att göra. Det är naturligtvis också en värdering att, som jag gör, kalla det för en romantisk och möjligen utopisk tanke. Däremot blir det problematiskt när du med svepande och svagt underbyggda argument försöker leda något som inte existerar i bevis.

        Det är möjligt att FC Rosengård kommer att lyckas med att utveckla spelare hela vägen från yngre flickor till elitspelare. Det återstår att dock att bevisa. Här kommer ditt eget argument väl till pass: det får vi se om 5-10 år.

        Genom att etablera mer eller mindre rimliga släktskap kan man klä sig i lånta fjädrar och framställa sig själv i bättre dager än vad som annars vore möjligt och försvarbart. Det är det man gör när man hävdar att allt från Malmö FF över Malmö FF Dam till LdB FC och Rosengårds FC är ”samma klubb”. Malmö FF kapade sitt intresse för damfotboll för snart 20 år sedan, vilket ledde till MFF Dam. Sett i sådana perspektiv är det väl snarare uppseendeväckande att någon som sysslar med damfotboll alls vill förknippas med dem!? Din romantiska tanke sträcker sig tydligen inte så långt som till klubbkänsla och liknande värden. Så när börjar och slutar något vara ”samma klubb”, i det här fallet tydligen ändå från damfotbollsfientliga Malmö FF till flicklagsverksamma klubben FC Rosengård? Från Eric Perssons födelse tills Erling Nilsson vänder näsan i vädret? Ännu längre? Tycker FC Rosengård att de är ”samma klubb” som Malmö FF? En liten historielektion rekommenderas!

        Om du nu ändå envisas med att klumpa ihop olika klubbar av skälet att de kommer från Malmö, så kan vi kanske göra detsamma med LFC och föregångaren Kenty som finns i samma stad? I Kenty finns allt från bollek till åtskilliga flicklag upp till F16/17 samt representationslag. Vips, så tog också LFC ”ansvar hela vägen”! Tänk vad smidigt det är det lite kreativt tricksande med begrepp som klubb och lag! Och i fallet LFC och Kenty, som jag nu har haft anledning att studera närmare, verkar det också vara delvis ”samma folk” både bland ledare och spelare.Typexemplet är naturligtvis Charlotte Rohlin som startade i Kenty och slutade i LFC. Däremot har jag inte sett någonstans att varken LFC eller Kenty säger sig vara ”samma klubb” eller samma lag.

        Du listar ett antal spelare med koppling till Rosengård m fl Malmöklubbar respektive LFC som fått ”delar av sin utbildning” i dessa klubbar innan de gjort A-landslagsdebut. Det finns tre intressanta delar i detta. Den första är att du gör en slags definition av elitspelare (om det nu var tänkt så). Den andra är de namn du anför. När Hedvig Lindahl kom till LFC från Malmö som 20-åring var det för att hon knappt fick speltid där. Var hon då att betrakta som elitspelare? Nilla Fischer omskolades från elitmittfältare till elitback under sina år i LFC. Också det en del av utbildningen, tidigare landslagsmeriter till trots. Det tredje är att du drar strecket vi A-landslagsdebut, men exemplen ovan visar att det bara är ett sätt att se på saken. Det visar dock också att det behövs någon slags enad uppfattning om när en spelare kan ses som elitspelare. När kan man således säga att EN klubb ”tagit ansvar” hela vägen från flickspelare till elit?

        Nu är ju det vi diskuterat om talangutveckling inte raketforskning precis. Det är betydligt mer komplicerat än så…..

        Jag gissar att de flesta redan givit upp i försöken att följa alla våra turer. Eftersom det är din blogg så gissar jag också att du får sista ordet……

      • Det här är mitt sista inlägg i den här diskussionen.

        1) Jag kallar inte fadderskap för att ha en egen ungdomsverksamhet, och jag har aldrig hört någon annan göra det tidigare heller. Med det sagt hoppas jag att LFC har framgång med fadderskapet, som verkar intressant. Det är framför allt väldigt kul att se hur hårt A-lagsspelarna verkar engagera sig i det.

        2) Jag anser att man är elitspelare om man spelar i damallsvenskan. Men egentligen innefattas väl elitettan i elitbegreppet, eftersom även den serien täcks av elitfotbollsorganisationen EFD. Rosengård har två egna produkter som har spelat i egna A-laget i damallsvenskan i år, Wieder och Filekovic. Plus att man har ytterligare två i A-truppen, Thorisson och Svensson, samt två i andra damallsvenska klubbar – det tycker jag är ett bra utfall av en egen ungdomsverksamhet.

        3) Så länge LFC hette Kenty kom det fram stora talanger i Linköpings kommun; Rohlin, Karlsson och Aronsson är några exempel som jag spontant kommer på. Det fanns säkert fler. Om LFC även hade tagit över driften av Kentys flicklag skulle jag självklart ha sett det som samma klubb. Men så är det ju inte. Kenty behöll sina flicklag och LFC och Kenty lever olika liv. Däremot vandrade Malmö DFF:s ungdomslag med in i LdB FC och LdB FC:s ungdomslag gick vidare till Rosengård. Det är alltså samma verksamhet med nytt namn. Det är på samma sätt som Hammarby IF DFF:s lag nu åter går in med sin verksamhet i Hammarby IF.

        4) Det finns självklart flera olika steg i en spelares utveckling, och olika mål för spelarutbildningen. Att få fram spelare som når allsvenskan kan vara ett, A-landslaget ett annat. När man skall mäta utfallet i en damallsvensk klubbs ungdomsverksamhet tycker jag att det är konkret och rimligt att just räkna antalet damallsvenska spelare man fått fram. När det gäller Wieder, Filekovic och Mellouk har således LdB/FCR skött utbildningen från flick- till elitspelare. När det gäller att mäta framgången i hur en damallsvensk klubb jobbar med individuell spelarutveckling av äldre spelare tycker jag att det är ett konkret och bra mått att räkna antalet A-landslagsspelare man fått fram. Jag tycker däremot inte att det är rimligt att räkna in de spelare som redan har debuterat i A-landslaget när de värvas, jag har aldrig hört talas om att man pratar om talangutveckling av A-landslagsspelare. Men visst spelare utvecklas under hela karriären och det går självklart att mäta på många andra sätt också.

      • Då kommer min sista kommentar.

        1. Nej, inte heller jag har kallat fadderskap för egen ungdomsverksamhet. Däremot tror jag att det ändå kan bidra till talangutveckling och bidra till en spelares utbildning samt därmed till utveckling i regionen.

        2. OK, att spela i Elitettan eller DA kan vara ett kriterium för att kalla någon elitspelare. Ändå säger det inte tillräckligt med betoning på ”spela”. Räcker det med sporadiska inhopp under serien och i ett fåtal matcher? Räcker det rent av med att tillhöra truppen och aldrig få speltid, mer än möjligen i träningsmatcher eller mot enklare cupmotstånd? Hur mycket speltid har Wieder i DA i år? När får hon starta och när inte – och framför allt varför? Och Filekovic kan inte spelat många minuter. Jag tycker nog man bör vässa kriteriet med ett kvantitativt krav på antal matcher och/eller speltid. Då blir FCR:s facit ännu mindre imponerande. Jag tror dessutom att få på bänken i Elitettan känner sig som elitspelare….

        3. Det låter som att du tycker att det hade varit att föredra att Kenty fortsatt med att åka ut DA gång på gång, bara de levde upp till ditt ideal om att ha egen flick- och ungdomsverksamhet. Av de tre namn du nämner är det såvitt jag veta bara Rohlin som gått hela vägen från Kenty in i LFC. De andra startade i andra klubbar som flickspelare, vilket är ytterligare ett exempel på hur ytterst få spelare som gått hela vägen från yngsta flicklag till elitspelare. LFC:s etablering som elitlag med två SM-guld och fem vinster i Svenska cupen, skulle kanske rent av varit till nackdel för fotbollsutveckling i regionen? Om lag följer med in i ny verksamhet i en ny klubb är det väl inga problem. Det gör dock inte att det blir ”samma klubb”, vilket du och andra hävdat. FC Rosengårds slogan ”En historia av guld. En framtid av segrar” är endast sann om historien började för några år sedan, annars är det – hur catchy det än må vara – inget annat än historielöshet och historieförfalskning. ”Samma verksamhet med nytt namn” skriver du. Jag kan sträcka mig till liknande verksamhet i en ny klubb.

        4. Åter till din första idé om modeller att föredra. FCR:s modell är tydligen att utbilda upp till (i bästa fall, men ostyrkt) elitnivå. Där slår de allra flesta, av de få som kommer dit, i glastaket. Följden? Ett liv på bänken eller sporadiska inhopp när någon etablerad och inte minst utländsk spelare utgår eller är skadad. Därmed dags att söka sig till en klubb där man får speltid för att inte stagnera i sin utveckling. Varför behåller FCR (och tidigare klubbar) så få av sina mödosamt fostrade talanger? Jo, de duger helt enkelt inte i klubbens planer och rekryteringsstrategi. De är inte tillräckligt bra och tillräckligt mycket ”elitspelare”.

        LFC som inte ”tar ansvar” hela vägen och har egen ungdomsverksamhet har också de fram tills för några år sedan värvat dyrt och utländskt med namn som Cristiane och Melis. Kanske hade de fortsatt så om ekonomin tillåtit, vem vet. Med Sjögren från LdB, som bör ha bättre möjlighet att jämföra inifrån klubbar än både du och jag Johan, började ett nytt lagbygge med yngre spelare som också fått speltid.

        Så länge Rosengård har ekonomi att värva dyrt och ofta utländskt och så länge de tar titlar så kommer de kanske att fortsätta så. LFC kan över tid möjligen vara en uppstickare som kan plocka en och annan titel. Om man däremot zoomar ut och funderar på vad som är bäst för svensk damfotboll och i synnerhet elitsidan är svaret inte givet. Ur det perspektivet finns ingen uppenbar anledning att hylla Rosengårds ”modell”. Och för att zooma ut ännu en gång – svensk damfotboll behöver inte ännu ett lag från Skåne i DA, även om det är kul för dem. Det behövs istället minst ett slagkraftigt lag från Stockholm.

  3. Intressant att Rosengård, trots sitt stora tapp i slutet av säsongen, ändå skrapade ihop fler poäng än förra året. Men det gör ju Linköpings prestation ännu mer imponerande. Fler än 62 poäng på en säsong har bara ett lag mäktat med i Damallsvenskans historia. Det laget är naturligtvis samma klubb som åkte ut i år, Umeå, som mäktade med 64 poäng (alltså 21 segrar och ett kryss) både 2005 och 2006. Linköpings säsong är alltså poängmässigt den tredje bästa någonsin i Damallsvenskan. Det vann verkligen serien på egen hand genom att bara tappa 4 poäng och samtidigt se till att konkurrenterna tappade minst 5 poäng i mötena mot Linköping (Rosengård och Piteå). Med andra ord hade det inte ens hjälpt om Rosengård vunnit alla övriga matcher.

    Apropå Umeå måste det kännas extra tungt då de lätt kunnat ta 6 poäng mer (och då säkrat avancemang innan sista omgången) den här säsongen genom att slå tre straffar i mål. Nu blev det tre kryss istället för segrar och det visade sig vara väldigt kostsamt. Hypotetiskt hade det också varit intressant att veta hur det hade gått om man inte sparkat tränarna. Såhär i efterhand var det kanske inte så jättelyckat direkt.

  4. Tycker det är orättvist att hävda att LFC inte gör nånting för återväxten med tanke på det fadderprojekt man varit en del av som har inneburit att Linköping ökar mest av samtliga kommuner i Sverige vad gäller antal flickspelare. Är inte säker på att det hade varit bättre om LFC hade dammsugit regionen på talanger och samtidigt brandskattat övriga lag då risken är stor att de spelare som inte får plats i elitsatsningen tappar motivation och i värsta fall lägger av.

    Man kan ju också notera att LFC:s F19 lag är ett av få i serien som verkligen är ett lag för talangutveckling. Man slutade långt ner i tabellen men möter ju ständigt spelare som är 18-19 medan de egna spelarna är betydligt yngre. Övriga lag verkar mest använda F19-serien som ett sätt att ge speltid till spelare som fastnat på bänken i Seniorlaget medan LFC i stort låter juniorerna spela varje match utan att riskera petas när Seniorlagets spelare behöver speltid.

  5. LFC har aldrig haft ambitionen att plocka spelare uteslutande från Linköping och det vore dessutom dödfött då utbudet blir alldeles för litet. Det man istället haft och har som uttalad ambition är att bli regionens lag och med spelare från b l a Linköping, Norrköping, Mjölby och Vadstena får man väl säga att det går rätt bra.

    Då LFC inte har Rosengårds omsättning utan snarare mindre än hälften så har man valt att istället ge övriga lag i Linköping draghjälp i den svåra uppgiften att få flickor att stanna i fotbollen och av vad man kunnat se hittills har resultatet varit över förväntan bra. Rosengårds satsning är förstås jättebra för de flickor som får plats men övriga lär ju snarare få en känsla av att inte räcka till vilket säkert leder till ökad risk att de slutar. Hur ser siffrorna ut på antalet flickspelare i Malmö ? I Linköping har de ju som bekant ökat med omkring 23 % sen satsningen på fadderskap drogs igång av LFC, ÖFF och Linköpings Kommun.

    För övrigt kan jag rekommendera avsnittet ”Förebilder” i serien LFC Raw där man får en liten inblick i hur fadderverksamheten fungerar och vilka ambitioner man har i klubben på det området.

    • Det finns ju många sätt att mäta, och visst är det både kul och bra att antalet flickspelare växer i Linköping. Förhoppningsvis leder fadderupplägget över tid till att man även får fram fler elitspelare.

      Jag inser att LFC för tillfället är på en så hög nivå för att bara kunna bygga hemvävt. Och jag håller med om att man lyckats väldigt bra med regionens talanger. Däremot har deras arbetssätt den senaste tioårsperioden knappt skapat någon elitspelare i egna kommunen.

      Det tycker jag är konstigt, för det fanns ju många stora talanger när klubben gick upp. Om jag inte missat något var det alltså bara en Linköpingstjej i allsvenskan i år. Och det finns inte heller mycket bakom LFC, kommunens näst bästa klubb är väl i tvåan nästa år?

      Det tycker jag alltså är anmärkningsvärt dåligt. LFC har varit i allsvenskan i tolv år nu, och borde kunna motivera unga Linköpingstjejer att satsa på fotboll. Det borde åtminstone komma fram någon allsvensk spelare vartannat eller vart tredje år från en sådan stor kommun.

      Jämför man exempelvis med herrfotbollen här i Borås så har Elfsborg en mycket bra utbildning. Samtidigt som det av många ses som ett problem att alla talanger dras till klubben ser de till att öka kompetensen i bygden som helhet. I dag har exempelvis Norrby gått upp i superettan med ett lag byggt kring spelare som utbildats i Elfsborg.

      Den typen av effekt går Linköpingsfotbollen miste om när LFC inte utnyttjar sitt kunnande till att ge barn och ungdomar i egna kommunen daglig utbildning i en egen ungdomsverksamhet. Det tycker jag är tråkigt.

      • LFC har ett ungt F19-lag (i praktiken ett F17-lag) med flera väldigt talangfulla spelare varav 2 redan är klara för A-laget kommande säsong. Att man initialt i klubbens korta historia var dåliga på att lyfta flickfotbollen tror jag till stor del beror på att man haft en hel del ”hockeyfolk” från LHC i beslutsfattande positioner och att de har en i mina ögon allt för snäv eller elitistisk syn på verksamheten.

        Med det sagt så handlar det ju också om pengar. Du gjorde ju själv en stor poäng i att Rosengårds A-lag inte kostar så mycket mer än LFC:s i ett annat inlägg men då deras totalbudget är mer än dubbelt så stor så måste de ha massor av pengar investerat i sina andra lag.

        Vad gäller att andra lag i Damallsvenskan (utom Rosengård) också har flicklag längre ner i åldrarna så beror de ju på att de valt att inte gå för guldet i serien. Ser man det krasst så måste LFC lägga en så stor del av sin totala budget på A-laget för att man ska kunna matcha Rosengård och även om jag gärna hade sett en större ungdoms och flicksatsning i klubbens regi tycker jag det nuvarande arbetssättet är en helt okej kompromiss.

      • Självklart är ekonomin ett stort problem på det här området. I vissa sammanhang är det skönt att det inte finns övergångssummor inom damfotbollen, men här blir det ett jätteproblem. För medan det kan vara en investering för herrfotbollsklubbar att ha en bra utbildning av ungdomar är det i princip bara en kostnad för damfotbollsklubbar.

        Ekonomiskt hade LFC inte vunnit något på att ha flicklag. De kan ju ändå värva regionens bästa talanger i tonåren utan att behöva lägga en krona. Eller så kan de värva färdiga allsvenska spelare utan att behöva betala. De får å andra sidan inte heller något när deras bästa spelare går vidare till större klubbar.

        För herrfotbollsklubbar som Elfsborg är det däremot en investering att fostra unga spelare och sälja dem vidare. Därför satsar Elfsborg nästan åtta miljoner kronor om året på utbildning, från fotbollsskola till U21-lag.

        Jag klandrar inte LFC för att de gör som de gör. Inte alls. Det är absolut en vettig anpassning till det system de verkar i. Men det innebär inte att jag gillar det. Jag föredrar att man har en fullskalig ungdomsverksamhet.

        När det gäller Rosengård har jag ingen koll på hur mycket pengar de satsar på sina ungdomar. Jag vet däremot att en ganska stor del av omsättningen går till sociala och biståndsprojekt som det här och det här. Boostprojektet får rätt mycket pengar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s