Sena tankar om Iran och Norge

Det har hunnit gå ett tag, men här är lite fler tankar efter landslagsårets två sista matcher.

På ett sätt känns det här konstigt. Landslagssäsongen 2016 avslutades i förra veckan, det handlar om den säsong där landslaget nått sin största framgång någonsin.

För ja, jag rankar OS-finalen högre än alla andra svenska framgångar, alltså högre än både EM-guldet 1984 och VM-silvret 2003.

Men trots framgången är man inte nöjd. Det räckte liksom inte att landslaget verkligen var bäst när det gällde och gjorde två bragdmatcher i kvarts- och semifinal i OS. Antagligen beror missnöjet på hur det sett ut spelmässigt under stora delar av året, framför allt i höst.

Ibland undrar om jag har för höga krav på förbundskapten Pia Sundhage och hennes landslag. Om jag är gnällig i överkant. Sådana funderingar hade jag bland annat efter Norgematchen förra veckan.

Men så läste jag den här utmärkta intervjun med Ada Stolsmo Hegerberg. Där påtalar Europas bästa spelare säsongen 2015/16 bristen på krav på fotbollstjejer. Jag gillar speciellt den här biten:

”Och så hoppas jag att man vågar ställa samma krav på tjejer som på killar. Jag känner ofta av en attityd om att det främst ska vara socialt och tryggt för tjejerna, medan killarna ska vinna.

Så tjejer bör drillas som killar blir i dag?

Ja, tjejerna klarar kraven lika bra som killarna. Jag hade aldrig kommit dit jag är i dag utan krav. Och utgår man från kraven så blir det också roligt och socialt.”

Det är befriande att läsa de citaten. Personligen tycker jag att svensk media är alldeles för slätstruken och mesig gentemot landslaget i allmänhet och förbundskapten Sundhage i synnerhet. Vi måste höja kraven.

För faktum är att jag blir alltmer övertygad om att Sverige skulle kunna vara topp tre i världen. Taktiskt ligger vi väldigt långt framme. Fysiskt också. Det måste bara ställas hårdare tekniska krav på spelarna, och större krav på coachningen. Vi får inte vara nöjda när vårt landslag radar upp halvdana insatser.

Tyvärr har vi en förbundsledning som inte bryr sig nämnvärt om damfotbollen. Vi har också en förbundskapten som numera verkar nöjd med det mesta. När Sundhage tillträdde för fyra år sedan ställde hon krav på sina spelare, då kunde man läsa uttalanden som:

”Kosovare Asllanis teknik räcker inte till mot två tuffa mittbackar. Hon mäktar inte med att hålla bollen helt enkelt.”

Man kunde också läsa stenhård kritik mot spelarnas kapacitet i luftrummet:

”I dagsläget är bara Nilla Fischer som håller internationell nivå på sitt huvudspel.”

På den tiden påtalade även Sundhage betydelsen av att ha genomströmning i landslagstruppen, konkurrens var viktigt. På senare år har hon dock blivit allt mesigare, hon ställer inte lika hårda krav på spelarna – i varje fall inte utåt. Och genomströmningen i truppen gäller oftast bara platserna på läktaren, lite för många spelare är helt givna i startelvan.

Efter matchen mot Norge förra måndagen, sa vår förbundskapten att:

”Det är ett bra steg mot EM, vill jag påstå. Det finns bra saker i försvarsspelet där vi hanterar deras två forwards på ett alldeles utmärkt bra sätt. Men så är det sista passet innan det skall bli målchans från vår sida, vi har lite bråttom i stunder i matcherna. När vi väljer med lite lugn och ro, spelvändningar så kan det bli riktigt, riktigt bra.”

Alltså. Med det nya spelsättet, som jag kallar 4-4-2 med mittfältsdiamant, eller möjligen 4-3-1-2, har Sverige nu spelat två matcher mot bra motstånd – Danmark och Norge. På dem har vi gjort noll mål och skapat totalt två riktigt bra målchanser. Ändå pratar förbundskaptenen om bra steg framåt.

Visst saknades flera offensiva spelare i de båda matcherna, men jag skulle ändå säga att de anfallsmässiga problemen är betydligt större än bara några missade sistapass innan det skall bli målchans. Betydligt större.

Förra veckan efterlyste jag en spelidé, en tanke på hur laget skall agera i uppspelsfasen. Vårt lag känns ju för tillfället tyvärr tryggare när motståndarna har bollen är när vi själva har den.
Och faktum är att vi skapade fler målchanser när vi spelade tillbakadraget 4–5–1 och satsade 100-procentigt på kontringar än vi har gjort med alla Sundhages mer offensiva uppställningar.

Jag håller däremot med Sundhage när hon tar upp bristen på spelvändningar. Mittfältet är med ett undantag (Lisa Dahlkvist) väldigt dåligt på att vända spel. Väldigt dåligt. Spelarna måste lära sig att hela tiden orientera sig för att veta hur det ser ut på motsatt kant. Det måste spelarna, och kanske även de damallsvenska klubbarna jobba hårt med.

Utvecklingen är sådan att alla lag blir allt bättre på att hålla ihop tajt i defensiven. Därmed ökar vikten av att snabbt kunna flytta spelet till fria ytor på motsatt sida. Men som sagt, där är vårt landslag dåligt. Till och med mot korplaget Iran spelades bollen gång på gång bollen till den kant den kom från, samtidigt som det var vidöppet på den andra sidan.

Jag har alltså till slut lyckas se matchen mot Iran, och den svenska insatsen var godkänd före paus. Men att spela 0–0 i den andra halvleken mot ett så svagt lag, det är för dåligt.

Man funderade över varför inte Sundhage passade på att träna på hög press i den matchen? Nu lät vi svaga iranskor lugnt få rulla bollen i backlinjen och då även vila upp sig. Självklart skulle vi vara goda värdar och ta hand om gästerna vid sidan av planen. Men i matchen fanns det ingen anledning att uppträda så snällt. Där skulle vi väl försöka hitta saker att träna på och inte bara vara snälla.

Glädjande i den matchen var att Olivia Schough visade god höstform och gjorde tre mål och hade fyra assist. Det ger förstås ett mycket högt betyg, samma sak gäller Magdalena Eriksson som nickade in tre hörnmål. Men de som spelade i den andra halvleken måste man alltså kunna ställa högre krav på. De får inte godkänt.

Apropå Iranmatchen är mitt förtroende för förbundsbasen Karl-Erik Nilsson fortsatt mycket litet. Han och övriga förbundspersoner skall förstås ha beröm för att de till slut lyckades få hit Iran.

Men tänk om Nilsson med medarbetare kunde lägga lika mycket energi på att marknadsföra sitt bästa landslag som de lade på Iran. Då hade kanske OS-tvåorna fått fler än 1 736 åskådare på årets sista landskamp.

Jag har alltså egentligen inget emot att landslaget spelar den här typen av matcher, sådana som är viktigare för själva sporten än för det egna laget.

Men jag kallade ändå uppladdningen för rena soppan, och jag är rätt övertygad om att förbundsledningen inte hade tvingat på Janne Andersson:s herrlandslag en sådan här match, utan att ha förankrat det med Andersson först. När Olof Lundh i TV12 inför avspark tog upp kritiken mot matchen och konstaterade att herrlandslaget inte hade spelat en liknande match svarade förbundsbas Nilsson:

”Jo, det tror jag. Det skiljer 50 platser mellan Sverige och Iran i ranking, det skiljer nästan 100 platser mellan Sverige och Luxemburg och det var ingen som ifrågasatte att vi spelade den tävlingsmatchen. Så någonstans tycker jag inte att det är en relevant fråga. Jag är övertygad om att ett herrlandslag hade spelat en motsvarande match, därför att i det här läget som den här matchen spelas så kan vi också använda den till något som är mycket mer än det sportsliga.”

Frågan är alltså inte relevant eftersom ingen ifrågasatte att herrlandslaget spelade en tävlingsmatch mot Luxemburg. Det är ju faktiskt ett rent löjeväckande svar från vår förbundsbas. Kunde han inte ha kommit på något bättre?

3 thoughts on “Sena tankar om Iran och Norge

  1. Bästa bloggen på väldigt länge. Du är inte alls gnällig eller har för höga krav på damlandslaget. Tycker att du varit lite väl mesig själv tidigare.
    Du har helt rätt i att inte SvFF bryr sig särskilt om damfotboll. Det är väl 80-20 till herrarna om man ska räkna i procent.
    Det bara rullar på liksom, ställs inga krav, spelarna (och ledningen) behandlas väldigt annorlunda och en aning märkligt.
    Tänk när Karl-Erik Nilsson stod på Arlanda och tog emot ett superdeppigt landslag efter VM-fiaskot i Kanada, med en skylt där det stod: ”Vi kommer alltid igen!”.

    Ungefär som om ett F12-lag kommit hem från en fotbollscup efter att ha blivit utslaget i gruppspelet.
    Nu stod högsta hönset och höll upp en skylt som skulle trösta heltidsproffs – efter ett misslyckat VM!
    Vem kom idéen? Vad kostade skylten, som i och för sig var proffsigt gjord?
    Förresten, varför stod inte Nilsson på Arlanda med samma skylt när Hamrén & Co kom hem EM-fiaskot i somras?
    Tyvärr är det denna nivå som genomsyrar förbundets syn på damfotboll.
    Lite gulligt, lite fint och lite kul att dom är med oss i vårat förbund.

  2. Var 1736 åskådare verkligen så dåligt? Hur står sig den siffran i ett nordiskt perspektiv när det gäller träningsmatcher med över ett halvår kvar till nästa tävlingsmatch? Hur många lyckades norska förbundet locka till hemmanationens spännande – och jämna – möte med världsnationen och OS-tvåan Sverige? Årets match!

    Även om Sundhage inte tillfrågades om Iran som motståndare, verkade hon i slutändan väldigt nöjd över matchen. Nästan tårögd. Alla spelare som uttalade sig – både iranska och svenska – gav intryck av att matchen var värdefull. Publiken var närmast övertänd och verkligen nöjd. Jag var också glad att den spelades, liksom många olika personer jag hörde uttala sig i medier.

    Däremot fanns en iransk regim och ett fåtal svenska journalister som var skeptiska. Invändningarna från de senare verkade vara att matchen störde den viktiga uppladdningen inför EM, att damernas landslag inte ska hålla på med känslopjunk och världsförbättring utan endast seriös elitidrott, att matchen var en del i en större uppgörelse där även en herrmatch ingick, samt att det in i det sista var svårt att få matchen att bli av.

    Jag tror inte att det hade gått att få till en bättre tidpunkt i förhållande till spelschemat, än så här långt ifrån nästa tävlingsmatch. Sundhage använde samlingen för att titta på nya talanger och resultatmässigt blev det åtminstone 45 jämna minuter. Det var samlingens andra match som rent sportsligt var den intressanta och den första kunde man ur det perspektivet ha struntat i. Men nu fick fler spelare mer speltid. Om Sverige floppar i EM tror jag inte att det är på grund av en match i oktober 2016.

    Det finns säkert skäl att diskutera om våra representationslandslag ska göra insatser för samhället i samband med sin egentliga verksamhet eller om de bara ska tänka på att maximera prestationen vid varje enskilt tillfälle. Här förstår jag inte vad vissa skribenter menar: det är bra att möta Iran, men inte på någon som helst bekostnad av någonting annat. För mig blir det otydligt. Själv tycker jag att man inte offrade mycket sportsligt men ändå skapade en fin manifestation.

    Nu vet jag inte om herrarnas dåvarande förbundskapten fick vara med och ta beslut om att möta just Iran av alla länder. Men damernas verkar inte ha blivit tillfrågad. Oavsett detta, förefaller den allmänna analysen vara att herrmatchens syfte var att maximera publikintäkterna (inte det sportsliga), medan dammatchen arrangerades för att göra en insats för någon sorts jämställdhet i världen (inte det sportsliga) och uppmärksamma kvinnors rätt att spela fotboll. Primärt var den andra matchen alltså inte till för att maximera publikintäkterna. Om den allmänna analysen är korrekt, är det svårt att se annat än att de båda matcherna fyllde sina respektive syften.

    • När det gäller resonemanget kring matchens syfte känns det som att du är rätt ute.

      Men publiksiffran är riktigt dålig. Visst kan man leta upp länder som har sämre siffror, men jag tycker att man skall jämföra med vad Sverige brukar ha.

      Och den senaste femårsperioden har vi spelat 28 landskamper på hemmaplan, bara två gånger tidigare har vi haft sämre publiksiffror. Det handlar dels om inomhuslandskampen mot Skottland i vintras (där det inte gick att ta in 1700 åskådare), dels om Dennerbys sista match, den mot Nederländerna 15/9 2012.

      Jag kollade hur det har sett ut några år tillbaka. Och efter hemma-EM 2013 har publiksiffrorna för landslaget lyft ganska rejält. Sedan dess har vi bara haft under 3500 personer på två matcher, nämnda innematch mot Skottland och den här mot Iran. Under samma period har det varit över 9000 vid fyra tillfällen. Så nog är 1736 en riktigt svag publiksiffra alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s