Politik, pengar och utseende

Jag vet att jag är lite sen på bollen här, men förra helgen reagerade jag på olika sätt på två debattinlägg som rörde damfotboll. Jag hade inte tid att grotta ner mig i frågorna just då, men tänkte göra det nu.

Det ena debattinlägget jag var en ledare i Dagens Nyheter, signerad Erik Helmerson. Texten har rubriken:

”Galen dubbelmoral kring Myrdal och Sundhage”

Ledaren tar bland annat upp att Pia Sundhage har kommit väldigt billigt undan sin extrema politiska uppfattning. Vår förbundskapten stödjer ju faktiskt ett antidemokratiskt parti, ett parti som har väpnad revolution som en punkt i partiprogrammet.

Jag tog själv upp det ämnet i inlägget Sundhage, SDU och väpnad revolution i juli 2014. Det var i samband med att Sundhage och Erik Hamrén poserade ihop med Sverigedemokraternas ungdomsförbunds fotbollslag. Jag konstaterade då att:

”För min del får och kan förbundskaptenerna ha vilka politiska åsikter som helst, även sverigedemokratiska. Men det förutsätter att de håller politiken utanför sitt jobb.”

Fast jag insåg förstås att Sundhage knappast hade blivit accepterad på samma sätt om hon varit sverigedemokrat – något man kan fundera ganska mycket över. Det är ju nämligen som Helmerson skriver:

”På högerkanten råder både punktmarkering och zonförsvar, till vänster är det öppen gata.”

Även det andra debattinlägget var hämtat från ledarsidorna, fast den här gången Sydsvenskans. Det är signerat Mats Skogkär som tycker att det är orimligt med lika lön för herr- och damfotbollsspelare. Han skriver:

”På vilken grund damlag som spelar avsevärt sämre fotboll, som lockar betydligt mindre publik, förtjänar att belönas i paritet med herrlag, förblir oklart.
Principen om lika lön för lika arbete kan det i alla fall inte vara.”

Här reagerar jag för att jag tycker att Skogkär är snett ute och faktiskt stampar på någon som redan ligger. Om han bara hållit sig till publiken hade jag hållit med honom, för det är intresset på arenorna och framför tv- och datorskärmar som är den stora avgörande faktorn för lönenivåerna.

Men Skogkär använder bara publiken som en bisats. Han fokuserar istället på kvalitet, på att kvinnor har sämre fysiska förutsättningar än män.

På sitt twitterkonto förklarar Skogkär vad han menar med att kvinnor ”spelar avsevärt sämre fotboll”. Han menar bland annat att mäns och kvinnors prestationer på fotbollsplanen inte kan jämställas:

Mats Skogkär 2 Mats Skogkär 1Mats Skogkär verkar alltså seriöst tro att kvaliteten på spelet är en viktig faktor, kanske till och med den viktigaste, till varför det är så stora löneskillnader mellan herr- och damfotbollsspelare.

Jag vet inte hur Mats Skogkär ser på idrottare som Sarah Sjöström, Charlotte Kalla, Anja Pärson, Kajsa Bergqvist och Serena Williams? Men jag antar att han tycker att nämnd kvintett har varit eller är extremt överbetald. Deras prestationer är ju nämligen lika dåliga i jämförelse med herreliten som fotbollsdamernas är.

Mellan tummen och pekfingret motsvarar kvinnors fysik en cirka 14-årig mans. Skillnaden mellan män och kvinnor är i princip lika stor i alla fysiska idrotter. Här är några exempel:

* Sarah Sjöströms OS-guldvinnande världsrekordtid på 100 meter fjärilsim, fantastiska 55,48 är inte så fantastisk bland herrarna. Den är bara åttonde bästa tid i Sverige i år på sträckan. Världsrekordtiden för damer är inte heller nära att kvala in bland de 200 bästa herrtiderna i Europa i år. Mängder av mediokra herrsimmare slår alltså damernas världsrekordhållerska. Ändå är Sjöström den svenska simmare som tjänar mest.

* Kajsa Bergqvists personbästa ligger på 2,08. Världsrekordet i höjdhopp för 14-åriga pojkar ligger på 2,10. Bergqvist får alltså stryk av pojkar i yngre tonåren. Faktum är att jämför man den här listan över världsrekord för pojkar med världsrekorden för kvinnor har 14-åriga pojkar gjort bättre resultat än elitkvinnor i en majoritet av friidrottsgrenarna. Ändå får de bästa damerna i friidrotten ofta lika mycket i prispengar som de bästa herrarna vid Diamond Leaguegalorna.

* I tennis har damerna lika stora prispengar i Grand Slamturneringarna som herrarna. Det trots att de bästa damerna hade blåsts av banan av herrarna.

* Charlotte Kalla tjänar mest av alla svenska skidåkare, det trots att hon hade varit chanslös att hänga med även rätt mediokra svenska herråkare.

I individuella idrotter, där herrar och damer tävlar parallellt med varandra på samma arenor, är det alltså inte så stor löneskillnad – det trots att kvinnorna gör betydligt sämre resultat än herrarna.

I lagidrotter som fotboll och basket är däremot löneklyftorna gigantiska. Det enkla svaret där är att herrarna drar en större publik. Det är när man funderar över varför männen lockar fler åskådare som det börjar bli mer invecklat. Herrfotbollen gynnas förstås av att den har längre historia, att det har byggts upp en kultur kring klubbarna som inte finns kring damlagen. Det finns en mängd parametrar som har spelar roll.
Hur Rosengård eller Linköping står sig mot olika P16- eller division fem-lag har däremot underordnad betydelse. För det kan väl inte vara kravet på hög spelkvalitet som gör att folk vallfärdar till herrallsvenska fotbollsmatcher?

Med det lämnar jag de tankar som väckts av Mats Skogkärs lilla ledartext. Men jag håller mig kvar vid ämnena pengar och damfotboll. Det finns ju fler faktorer än spelet som kan göra spelare populära – och på sikt också rika.

En sådan faktor är utseende. Här är en aktuell liten historia om utseende.

Det handlar om Kealia Ohai. 24-åringen från Houston Dash är en av USA:s hetaste fotbollsspelare. Hon kom i år tvåa i NWSL:s skytteliga på samma antal mål som segraren Lynn Williams.

Ohai är en spelare som har visat sig har förmågan att vara bäst när det gäller. Hon har avgjort en VM-final för U20-landslag (2012), inlett målskyttet i en stor collegefinal och i förra veckan satte hon nytt rekord när det gäller kortast tid att bli målskytt i USA:s landslag:

Ohais första landslagsmål kom 48 sekunder in i hennes A-landslagsdebut. Det var en sekund snabbare än det tidigare rekordet, som just nämnda Lynn Williams hade satt några dagar tidigare.

Kealia Ohai fick mycket uppmärksamhet förra veckan. Tyvärr handlade inte rubrikerna om hennes sportsliga prestationer.

Hon fick inte heller den stora uppmärksamheten för att hon gör en bragd bara genom att kunna spela fotboll på högsta nivå. Hon är nämligen blind på sitt högeröga och har därmed både betydligt sämre synfält och sämre avståndsbedömning än alla ”normalseende” spelare:

Nej, Ohais största rubriker kom istället några dagar efter det där historiska målet, de kom när hon i fredags berättade att hon har ett förhållande med amerikanska fotbollsstjärnan JJ Watt.

Amerikansk fotboll är ju nationalsport, och Watt är en stor stjärna som har blivit utnämnd till NFL:s bästa defensiva spelare tre gånger de senaste fem säsongerna.

Som hans flickvän var Ohai plötsligt intressant för alla möjliga medier. Det handlade huvudsakligen om att få chansen att publicera bilder på henne – hon har ju ett fördelaktigt utseende.

Plötsligt gjordes artiklar om henne som den här: 13 saker att veta om JJ Watts flickvän. Länken är för övrigt till en lokaltidning i den stad Ohai spelar sin klubbfotboll, Houston. Alltså en tidning som hade haft gott om chanser att berätta om Ohai tidigare.

Ohai blev alltså känd som en annan idrottares flickvän – inte för sina egna prestationer. Visst är det vansinnigt tråkigt?

Jag skall dock inte moralisera för mycket över det här. Jag vet att utseende säljer och att jag själv flera gånger på jobbet har valt att publicera bilder av idrottstjejer mer för att de ser bra ut än för att de presterat något.

Kealia Ohai ser bra ut, har presterat något – och har nu dessutom en känd pojkvän. Hon har redan extraknäckt lite som modell för Puma. Känslan är att hennes nya kändisskap kommer att ge henne fler modelljobb – och därmed troligen en klart bättre årsinkomst.

Det sägs ju att all publicitet är bra publicitet. Och även om det är på konstiga grunder får ju damfotbollen här hjälp med att skapa en ny stjärna. Så det finns allt en rätt positiv del i det här också…

11 thoughts on “Politik, pengar och utseende

  1. De ekonomiska skillnaderna mellan dam- och herrfotbollen är ju alltid intressanta, och det brukar alltid handla om vad spelarna tjänar, vad de kostar eller vad klubbarna har för totalomsättning.

    Men om man tillåter sig att gå lite på Mats Skogskärs linje (jag ska poängtera att jag inte läst hans text utan skriver bara utifrån vad jag här har läst), så kan man ju mäta och jämföra utifrån vad man får som besökare.

    Senast jag var på damallsvensk match var förra säsongen och jag vill minnas att det kostade ca 100 kr för inträde på Valhalla.
    Senast jag var på herrallsvensk match är väldigt länge sedan, men jag besökte Ullevi och såg GAIS-Hammarby i Superettan 2014 och betalade då lite drygt 200 för denna upplevelse.

    Ska man tolka detta som att jag som besökare således kan förvänta mig dubbelt så bra underhållning/upplevelse på herrfotbollen (även i en lägre division)?
    Nej, enligt vissa ekonomiska teorier kring prissättning sägs det att en dubblering av kundens uppskattning motsvaras av fyra gånger priset, vilket i så fall skulle innebära 400-500 kr för en herrmatch.

    Min personliga uppfattning är att den svenska herrfotbollen säljs till överpriser direkt till kund, men å andra sidan är ju fotbollspublik inte så priskänslig att de väljer andra matcher…

    Gällande damfotbollen, så tror jag att de måste få till ett flerårigt avtal för tv- eller videosändningar om de ska få någon bärkraftig ekonomi. Och då behöver de ju paketera sin produkt lite bättre än vad som är fallet idag.

    En sak som damerna bör utnyttja mer är att de redan idag har en matchomgång samlad under färre dagar, i och med att det sällan är matcher på vardagskvällar. Alla stora herrsporter har ju spritt ut sina speldagar så att det bara är de mest insatta som vet vilken omgång det handlar om.
    Damerna har i sina helgmatcher ett värde som de bör se till att bevara, eftersom deras kunder snabbt lär sig när det är match och torde ha lättare att återkomma.

    Pust, lite längre och mer spretigt än vad jag först tänkte. Hursomhelst skulle jag gärna se lite information från runt om i landet vad ni har betalt på de olika dammatcherna i allsvenskan och elitettan.

    • Först vill jag poängtera att jag tycker att det sett till publikintresset är logiskt att det är löneskillnader mellan herr- och damfotbollsspelare. Jag är kanske inte tillräcklig tydlig med det i inlägget.

      Det jag reagerade på i Mats Skogkärs ledare var att han menade att det är omöjligt med lika lön för lika arbete eftersom fotbollstjejer fysiskt sett är underlägsna fotbollsherrar.

      Där menar jag att Skogkär är fel ute. Jag tror inte att att fysik och spelkvalitet är någon större faktor i lönefrågan. Det är publikintresset och som du skriver, även hur mycket publiken är beredd att betala för produkten.

      Damfotboll på klubbnivå har problem att locka åskådare. Landslaget däremot har en stor publik. Jag tror inte att de drygt 1,8 miljoner tittare i Sverige som satt uppe och såg OS-finalen Sverige-Tyskland funderade speciellt mycket över hur lagen skulle ha klarat sig mot olika herrmotstånd. Den matchen startade för övrigt 22.30 en fredagskväll – och är ändå årets mest sedda program på Tv3. Det följs på listan av semifinalen Sverige–Brasilien (1,2 miljoner) och först på tredje plats kommer World Cuphockeyn Sverige–Europa (1,0 miljoner).

      Intresset för damfotbollen finns alltså. Problemet är ju alltså att få de intresserade att betala för produkten. Under 2011 var snittintäkten per biljett i damallsvenskan 21 kronor. Jag vet inte hur det ser ut nu, men det är knappast speciellt mycket högre.

      2013 räknade jag också lite snabbt på vilka inkomster förbundet har på dam- respektive herrlandskamper. Det var gigantiska skillnader.

  2. Jag tror att man gör det lite för enkelt för sig om man förklarar skillnaden i fotbollens ”kvalitet” med fysiska förutsättningar. Utan att alls försvara den förvirrade texten från Skogskär, kan jag tänka mig att han representerar en åsikt att damfotbollsmatcher innehåller sämre teknik och passningsspel och fler misstag och slumpmässiga händelser. Det vill säga sånt som inte direkt kan härledas till biologiska skillnader.

    Min uppfattning är att det är i utbildning som skillnaderna ligger. Om man ger en grupp människor dålig utbildning under tio år, medan en annan grupp får god utbildning, förmodar jag att det blir en stor skillnad i utbildningsnivå mellan grupperna. Bortsett från mer svårpåverkade faktorer, som snabbhet och styrka, kommer det bli helt olika nivåer på exempelvis speluppfattning, teknik och taktisk förmåga.

    Det är svårt att prata om kvalitet hos en fotbollsmatch (och som du själv skriver har ju Allsvenskan höga publiksiffror trots en medioker kvalitet). Men jag tror att saker som passningsspel och nedtagningar skulle kunna förbättras avsevärt genom en bättre utbildning. På seniornivå är nog skillnaderna i träning inte så stora mellan damer och herrar längre, det är i åldern 0-17 som förbättringspotentialen finns.

    Bättre utbildning ger ”bättre spel”, som ger mer publik och mer intäkter, som förhoppningsvis går till ännu bättre utbildning som medför ännu bättre spel osv. Det är den vägen jag hoppas att damfotbollen kommer att välja.

  3. Personligen blir jag alltid lite förbannad när man tar upp intresset som avgörande för löneskillnaderna. LFC har i år hittills en publiksiffra på över 1500 åskådare/match. Utan att ha gjort någon genomgång vågar jag påstå att det är i paritet med flertalet av herrlagen i Superettan men trots detta har spelarna där betydligt högre ersättningar. Matchen mot Rosengård skulle ha kommit på 4:e plats i Superettans publikliga efter Göteborgsderbyna och en gratismatch som Sirius spelade (där det kom ca 15 personer fler och tittade).

    När man läser kommentarsfält till artiklar där orättvisorna problematiseras blir det snabbt tydligt att de som stödjer dagens system där kvinnor systematiskt missgynnas är både dåligt insatta och i många fall uppvisar tydliga misogyna åsikter med åsikter som: Det är väl ändå bara 100 pers som kommer o tittar (T o m Göteborg har nästan 4 ggr fler på slitna Valhalla) eller tvärsäkra uttalanden om hur dåligt spelet är trots att de aldrig sett en match (åtminstone inte i modern tid).

    För mig som följt Damallsvenskan sen 2004 är det tydligt att kvalitén ökat enormt men tyvärr avspeglas ju detta inte alls i de ekonomiska förutsättningarna där det istället blivit kraftigt ökade kostnader (både löner och nya horribla arenakrav) men bara marginellt ökade intäkter (i år blev intäkterna exkl. sponsorer t o m lägre än tidigare). Bara det uteblivna Tv-avtalet och inga placeringsbonusar är runt 1,5 miljon för lagen i toppen av serien och det är ju inga kaffepengar direkt.

    Vad gäller snittintäkten per biljett så är jag rätt säker på att den ökat för LFC i alla fall. Även om man fotfarande har en hel del fribiljetter i omlopp genom sponsorerna (framförallt Botrygg) så är känslan att det varit betydligt fler som faktiskt har betalat fullpris* i år än tidigare vilket förstås är positivt.

    • Håller med dig i mycket. Problemet här är att man oftast bara jämför publiksiffror rakt av, inte publikintäkter. Och det är intäkterna som gör den stora skillnaden. Räkneexemplet nedan är förenklat, men ger ändå en inblick i skillnaderna.

      I superettan ligger publiksnittet i år på drygt 1750 åskådare. Lagen har 15 hemmamatcher – fyra fler än lagen i damallsvenskan. Dessutom är biljettpriserna högre. Halmstads BK tar 200 kronor för sittplats och 150 för ståplats. LFC tar 100 kronor för sina biljetter.

      Om HBK och LFC hade haft likadant hemmasnitt skulle ändå HBK få in cirka 2,5 gånger så mycket eftersom de har dubbla biljettpriser och fyra fler hemmamatcher. Nu har HBK 3300 i hemmasnitt, vilket borde innebära cirka fem gånger så stora biljettintäkter som LFC.

      Till det kommer den andra, minst lika viktiga publiksiffran, den från tv. Där tappar som bekant de damallsvenska klubbarna ännu mer.

      Det är alltså tyvärr inte ologiskt att spelarna i superettan tjänar mer än de i damallsvenskan.

  4. Sen är det väl media som spelar in. Uppdateringen kring damlandslaget och framförallt damallsvenskan är ju inte alls lika uppblossad! Skulle man uppdatera mer skulle det kanske ge intresse, vad vet jag?!

  5. Jag undervisar i etik på universitetsnivå. Det finns fler etiska teorier som talar mot lönediskriminering av kvinnor än för. Exv mänskliga rättigheter, olika rättviseteorier (som bl.a. poängterar att slump inte ska vara avgörande för diskriminering, dvs kön). Många journalister har inte koll på detta alt väljer marknadslogiken (eller biologiska argument) slentrianmässigt.

  6. Den här diskussion om dam/herr fotboll är som ”perpetuum mobile” nämligen det kommer att pågå i all evighet utan att man ändrar på någonting.
    Idrotten speglar samhället i övrigt och den är byggd runt om vissa stöttepelare, t ex konkurrens, prestation/ /därav så utspred dopning/ mm där tjejer aldrig kommer ikapp herrar. Följande vis, utifrån de samhällets principer då kommer damer få mindre betalt, uppmärksamheten blir mindre osv
    Hur skulle det annars blivit i samhället om kvinnor skulle haft samma lön som män, om invandrande läkare skulle haft samma lön som sin svenska kollega eller om handikappade skulle fått vara med och konkurrera….LOL
    Mer intressant är dock snacket om Sundhage och hennes politiska åsikter. Vem ska dra på de om inte ”väktare” om det goda ”demokratiska” samhälle i form av en höger debattör som vågar tala om dubbelmoral, väpnad kamp mm. Han borde påminnas att ”samhälle” han värnar om är faktiskt den som ständig krigar runt om i världen i de sista 50åren och som i högsta grad använder ”väpnad kamp”
    Frågan om Sundhages ”kommunist sympatier” är ju lite skrattretande för att hon är ju ingen kommunist; möjligen sk salong kommunist, alltså de personer som aldrig drabbas av orättvisor/ utöver då dam-herr fotbollsproblematiken/, de välsituerade folk som ifrån sina höga ställningar gärna vill sprida lite propaganda. Likaså med de svenska fotbollsfeminister.
    Sundhage tränade ju tjejer som bor i världens främsta kapitalistiska landet! Det hade hon inga problem med och inte heller amerikanarna
    Varför hon skulle inte accepterat då ett uppdrag i Nordkorea? Här handlar det om val inte om plikt eller övertygelse.
    Även om jag tycker att hon är varken någon hjälte eller fotbollsguru av det måttet hon utropas för.

  7. Jämställdhetsförespråkare har sedan länge kämpat för att kvinnor ska ha rätt och möjlighet att göra allt som män gjort och gör med självklarhet. Det finns dock de som menar att kvinnor inte ska ägna sig åt traditionellt typiskt manliga dumheter som att kriga eller – även om det inte är jämförbart – ägna sig åt att tävla och att vinna över någon annan, vilket kan anses vara en typiskt manlig idé. Idrott är då en rätt suspekt verksamhet. Därmed ska inte kvinnor uppmuntras till att ägna sig åt varken militära professioner eller elitidrott.

    Diskussionen om kvinnor och män i elitidrott är ett självspelande piano tycks det. Tanken på att allt är ett socialt konstruerat kön kan säkert fortsätta att diskuteras, men de flesta uppfattar nog fortfarande att det finns reella fysiska skillnader mellan män och kvinnor. MEN – och det är ett viktigt men – det finns åtskilliga män som också är fysiskt svagare än en hel del kvinnor. Variationen lyfts sällan fram, utan mestadels någon slags genomsnittlig, mer eller mindre försvarbar, könsessens.

    Värderingar och föreställningar om damelitidrott och att den skulle vara underlägsen herrelitidrott kommer inte minst av hur det talas och skrivs om detta. Många män tror sig kunna göra en minst lika god sportslig prestation som många damelitidrottare. Detta gäller sannolikt särskilt de stora bollsporterna där många utifrån sin egen erfarenhet ”vet” vad som är bra och värt att hylla. Men de flesta män är trots allt inte dummare än att de inser att de inte fixar 2.10 i höjd eller 55 sekunder på 100 fritt. Då håller de (oftast) tyst. Damfotboll däremot är ett legitimt villebråd.

    Själv vill jag hävda att de allra flesta spelarna i damallsvenskan skulle snurra upp soffpotatisarna med en grandios manlig självbild på läktaren innan de hinner blinka.

    Kvalitetsjämförelser utifrån fysiska förutsättningar är mycket tveksamma och kanske till och med ointressanta. Det verkliga värdet ligger i upplevelsen av damfotbollen, liksom annan idrott. En tunnel, en fint eller en räddning är lika sevärd oavsett vilket kön som presterar den. Själv går jag hellre på damfotboll än herrfotboll. Om inte annat slipper jag en massa hormonstinna och fulla idioter på läktaren….

  8. En underskattad anledning till det förhållandevis låga intresset för damfotbollen är att det är så ojämnt mellan lagen. Många matcher vet man i princip hur dom slutar redan innan dom spelas. Det gäller såväl ligaspel som landskamper och mästerskap. Det är i stort sett alltid samma lag som går långt i mästerskapen och vinner, se bara på fotbolls-EM. Intresset skulle öka om det var jämnare. Generellt sett är det väldigt stora skillnader mellan lagen i lagidrotter för damer. Där tycker jag att sportjournalister ofta misslyckas i bevakningen. Om en damfotbollsmatch slutar låt säga 8-0, tenderar många sportjournalister – kanske av missriktad välvilja – att skriva om hur fantastiskt bra det vinnande laget är istället för att problematisera och konstatera att motståndet är för svagt och att konkurrensen är för dålig. Det förhållningssättet tycker jag är återkommande när damidrott där konkurrensen är svag beskrivs av många sportjournalister.

    Gällande uppmärksamhet i media ligger svensk damfotboll bra till. Att jämföra med herrfotbollen är inte relevant då den är både Sveriges och världens största sport. Jämför man istället med idrotter som bandy, handboll, innebandy, basket, volleyboll, vattenpolo m.fl. så får damfotbollen stor uppmärksamhet, både i absoluta tal och sett till publiksiffror. Företrädare för många idrotter skulle vara glada om dom var i närheten av den uppmärksamhet som svensk damfotboll får. Damfotbollens ekonomiska förutsättningar är inte heller sämre än vad som är fallet för flertalet idrotter i Sverige.

    • Håller inte med alls då jag antar du framförallt syftar på LFC tre storsegrar mot Vittsjö hemma (8-0), Kvarnsveden hemma (8-0) och Mallbacken borta (6-0). Det som gör att jag har svårt att uppröras över dessa tre resultat är ju att samtliga dessa motståndare stod för betydligt bättre insatser i de övriga 3 matcher man möttes. Vittsjö fick 0-2 hemma, Kvarnsveden 1-2 hemma (där man kanske borde vunnit) samt Mallbacken som på Linköping Arena fick med sig 2-4.

      Jag tycker också att det blir snett om man hela tiden ska fokusera uteslutande på den negativa i matcherna, LFC gör t ex en fruktansvärt bra match hemma mot Vittsjö och även om motståndarna inte hade sin bästa dag så måste man ändå få lyfta fram de snygga målen och det fina spelet.

      Med det sagt så är det ibland lite för mycket daltande med spelarna vad gäller individuell kritik och Damlandslaget som helhet kan ju nästan spela hur dåligt som helst utan att kritiseras och där kan du absolut ha en poäng.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s