Analys av det svenska OS-genrepet

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om  svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

11 thoughts on “Analys av det svenska OS-genrepet

  1. Missade huvuddelen av 1:a halvlek men håller i stort med om din analys. Särskilt det om att Rolfö ska vara förstavalet som central forward och att hon tillsammans med Asllani blir de stora nycklarna offensivt. Schelin var riktigt bra när hon fick en friare roll som kantforward och kunde komma rättvänd. Jag tycker dock att även om Samuelssons tackling var lite riskabel så var det ju Fischers missade chansbrytning i situationen innan som satte henne i en svår situation som hon ju ändå lyckades reda ut.

    För mig var det egentligen bara tre spelare som gav oroande svaga besked och de tre är Fischer, Dahlqvist och Jakobsson. Fischer kändes helt osynkad med övriga backlinjen och av mittbackarna var det Berglund som var överlägset bäst vilket ju är lite intressant då de övriga är utlandsproffs och hon ju spelar i Damallsvenskan. Dahlqvist vann förvisso en del dueller men p g a det direkt bedrövliga passningsspelet så tvingades vi ju hela tiden att vinna tillbaka bollen. Jakobsson var tyvärr klart sämst på plan och för mig är det uppenbart att hon borde valts bort till förmån för Pauline Hammarlund men tyvärr väger det väl över att hon är etablerad och ett utlandsproffs.

    Sett till torsdagens match skulle min ‘bästa’ startelva i OS bli (från vänster):
    Lindahl – Ericsson, Berglund, Fischer, Samuelsson – Appelqvist, Asllani, Seger – Schough, Rolfö, Schelin.

    Jag skulle gärna sett att man låtit Ericsson testa spela mittback i Landslaget för egentligen tycker jag varken Sembrant eller Fischer känns pålitliga och i form men nu blir det den här elvan.

  2. Det finns mycket att hålla med om i både analysen och Martins kommentar. Några kortisar:

    1. Sundhage har tidigare haft mycket huvudvärk med mittbackar som vi vet. Så länge det fungerar hyggligt tror jag hon högst vill ”rulla runt” på tre.

    2. Ericsson tar med sig en del mittbacksspel (”halv målvakt” med höga krav på brytningar) ut på vänsterkanten. Hon har också bra blick och kan leverera uppspel med kvalitet. Andersson är litet svagare defensivt, men följer med offensivt genom löpningar och är ju faktiskt ”assistdrottning” i DA, Många av dessa assists har kommit i sista tredjedelen.

    3. Dahlqvist har rutin och tuffhet och ett bra skott (kommer dock sällan till). Näst svajigast efter Jakobsson som får ut för lite av sina löpningar.

    4. Asllani och Schelin vitamininjektioner i anfallet. Hade det sett lika bra ut över 90 min?

    5. Blackstenius framstår mer och mer som inhoppare än startspelare. Mindre tvåvägsspelare än exempelvis Rolfö och borde fullfölja alla attacker…

    6. Rolfö visade att hon håller för 90 min. Trots starkt defensivt jobb i första hade hon skärpa att leverera i andra. ”Vänsterfötter är alltid intressanta” kommenterade Sundhage när Rolfö först togs ut till A-landslaget. Nu har hon visat fler styrkor. Det finns få som utnyttjar kroppen så effektivt för att behålla bollen bland annat. Sveriges nya power-forward!

    7. Rubensson mer naturlig yttermittfältare än högerback? Verkar inte helt bekväm med positionsbyten.

    8. Sundhage sa att i princip alla kommer att få spela i OS mer eller mindre och i åtminstone någon match. Gissar att centrallinjen kommer att få mest speltid och ingå i startelvor: Lindahl – Fischer – Sembrant/Berglund – Seger – och, vilket jag hoppas, Rolfö.

    Sammantaget: lovande, men det är i OS det ska infrias!

  3. Visst kan Sverige göra en ”Grekland”, parkera ”bussen” sedan förlita sig att Asllani hittar ”rättvänd” Schelin i en omställning, sedan köra konceptet rak igenom OS Så enkelt är det..
    Men tänk på landslaget utan Asllani! Jävla anamma ”hjärnbefriad” lag då, kommer då duga någonvart? Även om sakerna i damfotboll kan gå lite hur som helst, oavsett kvalité eller saknaden av detsamma.
    Därmed ställs frågan om den mentala byten också, allt från Lindahl som kan göra riktiga tabbar, till Samuelsson, Rubensson deras passnings skicklighet kan lysa med sin frånvaro. Inte minst tveksamma ingripande som kan lätt straffas i en stor tävling.
    Seger, Fischer då, kommer de vara motiverade nog, kommer de orka just mentalt?
    Likaså Schelin, när bästa dagar är väl bakom en, kommer envisheten att göra hennes fotboll bättre då?
    Pallar de pressen alltihopa?
    Sundhage då, kommer hon ändra sitt beteende i fallet att saker går fel och inte lägga skulden på spelare, SVFF, media eller vem som helst, kommer hon vara motiverande nog för sina spelare ?
    Jo större hennes roll i landslaget desto mindre självförtroende för spelarna, tycker jag
    Trots allt så kan ju hon inte spela! Hon kan ju alltid försöka agera Mourinho och vända blickar mot sig och sänka pressen då på sina tjejer, bara att inlevelsen av detta blir kortvarig.

    • Axel, du ifrågasätter mycket och inte minst spelarnas mentala styrka. ”En fluga gör ingen sommar” heter det och en Asllani gör inget landslag, tror jag också man kan säga. Kanske kan vi vara överens om att spelarna/landslaget i alla fall inte fick sämre självförtroende efter vinsten mot Japan?

      • Om Sundhage använt träningsmatch mot Japan för att lyfta upp spelarnas självförtroende då ligger hon och hennes lag risigt till!
        Tror att träningsmatcher är inte till för detta helt enkelt.
        Vi har ju sett Sverige med Zlatan krossa Wales med Bale i en träningsmatch som, visade sig, saknade betydelse.
        Båda de 2 är fantastiska ”individualister” i sina respektive lag.
        En av de lyckades nå semifinal med sitt kollektiv medan den andra fick tidigt åka hem. Varför blev det på det sättet, kan man ju skriva en bok om…
        Individen respektive kollektivet i fotbollen då handlar mycket om konceptet man valt att satsa på, fotbollskultur som råder i landet samt tillgång till mängd olika spelartyper.
        Sedan bedömer man detta konceptet vara eller icke i en internationell sammanhang.
        Sverige då saknar starka individualister som kan göra kollektivet starkare, en medvetet val kanske eller tro att man lättare når framgång på det sättet
        Sedan nationalistisk känsla som präglar det svenska kollektivet kan ju inte skada. Nu spelar Sundhage lite på det med tanke på att i hennes lag finns bara 1 invandrare, sedan ”omskolning” av hennes beteende fick godkänd!
        Detta talar mer om de som ”skolar om” än invandrarna…

    • Några av dina frågetecken tycker jag är väldigt orättvisa.

      Visst gjorde Lindahl rätt många tavlor tidigare, men de senaste två åren har hon varit grymt stabil – sannolikt den genomgående bästa spelaren vi har haft under den här perioden.

      Och Elin Rubenssons passningskvalitet går det inte att klaga på. När hon spelar på kanten slår hon inte bort många bollar.

  4. @Axel ovan: Nej, jag varken skrev eller menade att Sundhage ANVÄNT träningsmatchen till att stärka självförtroende. I så fall hade man nog valt en på pappret lättare motståndare. Däremot kan det ju blivit ett resultat av segern. Menar du att Asllani är en stark individualist som gör kollektivet starkare, eller? Tyvärr hänger jag nog inte med i vad du vill säga, sorry….

  5. Efter att ha sett KDFF mot Japan så tror jag att man nog får sansa sig lite. Sverige var inte bättre än Japan men gjorde 3 mål i en ”0-0 match” Japan var 2 mål bättre än allsvenska bottenlaget KDFF men bara knappt…..

    • Det är likväl starkt att vinna en 0-0-match med 3-0. Det vittnar om en spets vi inte sett på några år. Men visst, dagens resultat i Kristianstad är ännu en brasklapp.

      Har du förresten koll på vilken startelva Japan körde med i dag?

      • Tyvärr inte, man rabblade bara upp samtliga spelare i nummer ordning och jag hann inte med ( inget programblad…. ) Kristianstad ägde första 20-25 minuterna och kunde mycket väl ha gjort både 1 eller 2 mål men de hade inte samma ”tur” som Sverige hade. Japan jämnade ut spelet i slutet av första för att sedan ta över i andra, mycket beroende på ett överlägset passningsspel som tröttnade ut Kristianstad spelarna.

  6. Ping: Den stora damfotbollsguiden till OS 2016 | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s