Krisen i Umeå IK blir allt djupare. För drygt två veckor sedan kom ett nytt larm om ekonomiska problem. Och i dag meddelar klubben att man sparkar sin tränartrio Maria Bergkvist, Joakim Blomqvist (assisterande tränare) och Johan Norberg (målvaktstränare) av sportsliga skäl.
Jag har ju några gånger under våren ifrågasatt UIK:s spelsätt, som jag tycker har innehållit ett alldeles för stort risktagande. Men totalt sett har jag för dålig inblick i laget för att kunna säga huruvida det här är ett bra och nödvändigt steg av klubben eller inte.
Svaret på den frågan har vi sannolikt efter avslutad höstsäsong.
Jag kan dock säga att jag är lite överraskad över dagens besked. Klubben har ju alltså alldeles nyligen gått ut med att man återigen har stora problem med ekonomin. Jag skriver återigen, för klubben stod ju under konkurshot så sent som i fjol. Därför skar man i kostnaderna inför den här säsongen. Till Aftonbladet säger ordförande Anderz Andersson nu att man borde ha skurit i kostnaderna med ytterligare en miljon kronor:
”Men det är lätt att vara efterklok. Det har varit lite kostnader och uteblivna intäkter som vi inte riktigt kunnat förutse med tv-avtalet och mindre sponsorintäkter.”
Det som förvånar mig mest är att åtgärden att sparka sina tränare sällan brukar vara något som förbättrar en förenings ekonomi. Nu måste ju sannolikt klubben betala dubbla tränarlöner resten av den här säsongen. Det känns väldigt riskabelt med tanke på att man bara för två veckor sedan sa att man inte har pengar till höstsäsongen.
Så nog känns det som att klubbledningen spelar ett farligt spel här – att man jobbar med minst lika stor risktagning som laget gjort under våren.
Mer om tränarfrågan i UIK finns i nästa inlägg.
En blogg om internationell damfotboll 
Umeå IK sparkar hela tränarstaben ”av sportsliga skäl”. Hm… det känns aldrig speciellt sportsligt när duktiga och lojala medarbetare kastas ut på gatan hux flux. Det är nog den annalkande ekonomiska katastrofen för UIK som mest föranlett panikåtgärden. Vilka mecenater och världstränare hoppas man ska rädda det sjunkande skeppet? Jag känner förstås stor sympati för Hjolman, Hurtig och deras lagkamrater.
Spontant känns beslutet helt fel. Umeå har haft brutala skadebekymmer och hade redan innan säsongen drog igång liksom många andra lag en rätt tunn trupp. Kanske har man bjudit upp lite för mycket ibland men jag tycker faktiskt man börjat få ihop det bättre när några viktiga spelare nu börjat komma tillbaka. När man dessutom lägger till det faktum att spelarna INTE tillfrågats om deras åsikter samt att den ekonomiska situationen är som den är så känns det amatörmässigt skött från klubbledningen.
Väldigt tråkigt om det skulle bli ekonomi (Umeå och Kristianstad) som återigen avgör vilka som håller sig kvar i bottenstriden men samtidigt ska ju mer stabila och välskötta föreningar premieras.
Jag är generellt skeptisk till att problem ska lösas med att någon/några sparkas. Dags för medlemmarna att sparka styrelsen? Är ”sparkandet” främst ett sätt att visa kraftfullt agerande, snarare än att komma till rätta med de ekonomiska och sportsliga orsakerna? Att gå ner i Elitettan sänker knappast heller kostnaderna, men minskar troligen intäkterna. Får vi se UIK – ett av svensk damfotbolls stora föregångslag – spela i division 1 säsongen 2017?