Sundhage är utanför sin trygghetszon

I morgon i Rotterdam skall Sverige lägga beslag på den tolfte och sista platsen i OS-turneringen.

Jag skriver skall, för att nu känns det verkligen som att landslaget bör klara det här. Vårt lag går vidare på oavgjort och de möter en motståndare som måste vinna – och dessutom ha hjälp av Schweiz.

Som grädde på moset borde Nederländerna passa Sverige ganska bra. Deras backar vill gärna rulla sig förbi motståndarnas förstapress och man spelar med hög risktagning i passningsspelet.

I det här OS-kvalet har ju det svenska laget haft en väldigt bra press och man bör kunna vinna bollen högt vid ett flertal tillfällen i morgon.

På det svenska pluskontot finns ju dessutom att hemmalaget saknar sin allra mest kreativa spelare, Rosengårds Lieke Martens. Det känns skönt, för hon kan avgöra matcher på egen hand. Visst har Holland vassa forwards i snabba Manon Melis och smarta straffområdesspelaren Vivianne Miedema, men känslan är ändå att Sverige har väldigt goda chanser att få spela OS i Brasilien.

Det mest fascinerande hittills i det här OS-kvalet för svensk del är att Pia Sundhage har lämnat sin egen trygghetszon. Tidigare har hon nästan till 100 procent alltid valt offensiva lösningar i olika situationer. Nu har hon ett lag som bygger sitt spel på press och 100-procentigt arbete. Ett lag som satsar mer på försvarsspel än på bollinnehav och skönspel.

För ärligt talat har ju inte direkt det svenska laget visat upp ett lysande passningsspel i de båda 1–0-segrarna. Tvärtom har spelet stundtals varit riktigt hafsigt och dåligt. Däremot har defensiven hela tiden känts stabil och kampviljan har varit helhjärtad – och det är genom den vi har vunnit matcherna.

Sundhage har alltså för första gången valt att prioritera försvars- före anfallsspel. Exempelvis har hon bytt in en femte back i båda matcherna. Den coachningen hade känts omöjlig för ett år sedan.

Jag gillar att Sundhage svalt stoltheten och bytt linje. Jag tycker att hon hittills har gjort ett mycket bra OS-kval.

Som bekant fanns det många frågetecken inför avspark förra onsdagen. Flera av de frågetecknen har blivit utropstecken. Framför allt har laget visat att försvarsspelet håller hög klass. Hållen nolla mot starka lag som Norge och Schweiz är imponerande.

Några frågetecken kvarstår dock. Ett av dem är hur det här laget skulle hantera att hamna i underläge. Sundhage har ju valt en forwardstrio som inte direkt dominerar i luftrummet, så det går inte att lyfta in bollar i straffområdet. Och passningsspelet har ju varit ganska ojämnt. Det kommer alltså att bli intressant att se hur man hanterar underlägen. Fast jag skulle inte ha något emot att vänta några månader på det svaret…

Tydligen har landslaget valt en mer öppen linje nu under kvalet än vad man gjorde i VM. Det låter också väldigt bra. Jag tror att alla – även spelarna – vinner på öppenhet. Det blir mer avslappnat om man slipper smyga med saker.

Dock valde Sundhage att stänga dagens träning efter en kvart. Därmed blir det nu gissningar om hur laget kommer att ställas upp. Jag tror att Sundhage väljer samma startelva som mot Norge. Möjligen med skillnaden att hon kan välja Jessica Samuelsson före Elin Rubensson. Alltså lite mer defensiv trygghet.

Totalt sett har Sundhage gjort bra val av spelare när det gäller defensiven. Däremot kan jag fortfarande inte förstå varför formstarka Fridolina Rolfö blivit kvar på bänken. När jag såg Linköping i Göteborg överglänste hon Stina Blackstenius ganska rejält, dessutom är Rolfö en stark och bolltrygg forward, en spelartyp vi saknat i perioder av matcherna.

Två andra frågetecken jag hade med mig in i OS-kvalet var hur Olivia Schough och Emilia Appelqvist skulle klara sig mot starkt motstånd. Jag kan inte säga att jag har facit ännu. Appelqvist har bara spelat en match och bör få en chans till innan man fäller domen.

Schough har gjort ett fullständigt makalöst jobb i defensiven, vilket gör att hon kvitterar ut ett godkänt betyg. Men offensivt har frågetecknet vuxit. Eskilstunaspelaren har inte haft ett enda farligt avslut på de två första matcherna, det är inget vidare om man är forward. Hon har varken haft styrkan eller tekniken att skapa något offensivt så här långt. Mot Schweiz satt jag och följde henne extra noga och jag tyckte helt enkelt inte att det gick för fort för henne. Det fina passningsspel hon haft mot sämre motstånd var som bortblåst. Vi får hoppas att hon kan ge mig svar på tal i morgon.

Sofia Jakobsson hamnar under samma vinjett som Schough. Montpellierspelaren har gjort ett makalöst arbete, men har haft jättesvårt att komma till avslut. Kanske är det så att hon och Schough lagt så mycket kraft i försvarsspelet att de inte orkar när de väl får bollen.

Bästa forward så här långt har Lotta Schelin varit. Hon har både orkat framåt och bakåt och det har varit kul att se henne igen. På forwardssiden tyckte jag även att Blackstenius gjorde ett väldigt lovande inhopp senast. Hon kändes klart farligare än Schough och Jakobsson.

Ingen har varit direkt dåligt, men utöver Schelin sätter jag även högt betyg efter två matcher på Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Magdalena Ericsson. Hoppas den höga betygsnivån känns lika rimlig om drygt ett dygn.

2 thoughts on “Sundhage är utanför sin trygghetszon

  1. Kan ju bara skriva under på alla dina noteringar men vad gäller Rolfö vs Blackstenius så tycker jag båda sett betydligt bättre ut än ifjol och det känns som om 4-3-3 systemet LFC förhoppningsvis kör i år kommer passa dom bättre än det mer statiska 4-4-2 som man körde förra säsongen. Blackstenius har gjort mål i samtliga av LFC:s tävlingsmatcher i år och jag håller tummarna för att hon kan få visa vilken måltjuv hon är även när Damallsvenskan drar igång.

    Jag tycker dock att Rolfö borde gå före i Landslaget framförallt för att hon är så annorlunda i spelet jämfört med övriga forwards och ska vi fortsätta med det mer djupledsorienterade spelet så borde hon vara gjuten som fast punkt att slå uppspelen mot. Utan henne så blir anfallsspelet mer chansartat då övriga forwards inte är lika bra på att suga åt sig bollen och framförallt behålla den när motståndare försöker smälla på. Stina gjorde ett ok jobb i den rollen mot Schweiz men hennes spetskvalité är ju egentligen mer att ligga på rulle och vänta på nickskarvar eller djupledspass. Med tanke på att vi har en så smart mittfältare som Seger i laget så borde det finnas möjligheter till samarbete som liknar det hon har med Harder eller Neto i klubblaget.

  2. Ping: Sundhage måste tänka om kring forwards | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s