Oj vad Linköping imponerade

Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.

Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.

Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.

Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:

”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”

Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.

Göteborg startade för övrigt så här: Loes GeurtsMaja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin LandströmElin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie PerssonPauline Hammarlund, Sara Lindén.

Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.

Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.

Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:

2013:
22 matcher: Marlene Sjöberg, Marie Hammarström.
21: Kristin Hammarström, Olivia Schough.
20: Catrine Johansson, Yael Averbuch, Anna Ahlstrand, Stina Segerström.
19: Anita Asante, Jessica Landström.

2014:
20: Andrine Hegerberg, Sabrina Viguier, Sjöberg, Manon Melis.
19: Loes Guerts, Kathlene Fernström.
18: Johansson, Annica Sjölund, Lieke Martens.
17: Sofia Skog.

2015:
22: Sjöberg, Hegerberg.
21: Sara Lindén, Melis.
20: Fernström.
19: Arna Asgrimsdottir.
18: Elin Rubensson, Martens.
17: Adelina Engman, Rebecka Blomqvist.

Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.

Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.

I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.

Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.

Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.

I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.

Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.

Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.

För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…

Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann Gajhede Knutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.

Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:

”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”

Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.

Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.

Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.

 

9 thoughts on “Oj vad Linköping imponerade

  1. Själv tycker jag Sundhage kan ta med både Rubensson och Samuelsson. Rubensson är ju ändå mittfältare i klubblaget och skulle göra mycket bättre insatser i Landslaget om hon fick spela på samma position även där. Hoppas det faktum att Samuelsson var briljant mot Skottland innan hon tvingades bryta gör att hon ändå kommer med för i OS-kvalet kommer det krävas defensiv kvalité på ytterbackarna och då är hon i mina ögon det bästa valet. Detta bygger förstås på att hon är 100 % redo fysiskt för annars ska hon absolut inte med.

    Annars är det intressant att nu noterade att Neto numera även är en bollvinnare av hög klass, just den biten tycker jag hon utvecklat väldigt mycket sen de första matcherna jag såg henne spela då hon var mer av en renodlad lirare. Kul du lyfte fram Almqvist också för även om jag nog inte ser henne som så nära landslagstruppen så har hon startat säsongen bra spelmässigt och har förutom passningsspelet en bra kvalité i att hon jobbar väldigt hårt hela tiden och numera får ut mer av sitt slit än tidigare.

    Den biten är nog mycket Sjögrens förtjänst då han visat att det går att jobba sig in i startelvan även för spelare som inte andra tränare hade gett chansen i samma utsträckning, detta gör att varje spelare verkligen ger järnet då de vet att ingen är över någon annan och konkurrensen driver på så sätt upp tempot och kvalitén i lagets spel. Rehn sa ju själv att han och laget överraskades av LFC:s fysiska spel och höga tempo och det tror jag inte är sista gången en motståndartränare kommer säga så.

    • Jag tror inte heller att Almqvist är speciellt nära landslagstruppen. Vad jag menar är att hon borde kunna vara aktuell som joker. När man har tillgång till 23 spelare för tre matcher har man råd att ha lite jokrar längst ut på bänken. Spelare som man kan ha för att röra om. Och spontant hittar jag inte så många andra mittfältsjokrar. Mimmi Löfwenius är förstås en, och hon står nog före Almqvist i kön.

      De mittfältare Sundhage brukar ta ut är stabila och duktiga spelare, men inga som direkt vänder upp och ner på matchbilder. Jag hade hoppats att Malin Diaz skulle bli en sådan spelare, men hon har ännu inte iklätt sig den rollen som kreativ risktagare. Almqvist känns som någon som kan ändra matchbilder. Ett inhopp från henne skulle kunna bli en katastrof – eller en megasuccé.

      • Köper absolut det resonemanget och du har ju helt rätt i att Sundhage verkar premiera ‘stabila’ spelare på mittfältet vilket ju också visar sig då en spelare som Michelle de Jongh inte är med trots att hon i mina ögon är bättre än ett antal av de som blivit uttagna.

        Sen har du ju rätt om Almqvist då jag själv kan skriva under på att man verkligen håller andan uppe på läktaren när hon har bollen för det kan hända lite vad som helst. Tycker ändå hon än så länge varit mycket bättre på att fatta rätt beslut under matcherna än tidigare och då är hon en stor tillgång för LFC mer än en säkerhetsrisk. Faktum är att jag tror det blir svårt att peta henne även när skadade spelare börjar komma tillbaka om hon kan konservera den form hon är i nu.

  2. Värst vad du haussar upp LFC redan nu Johan. Tagga ner och återkom i höst med detta om de är med i racet om topp två i serien. LFC har varit haussade flera gånger efter guldåret utan att de infriat förväntningarna (2012 det bästa/sämsta exemplet). Att säga att de måste tåla den här pressen har ju historiskt sett visat sig att de inte klarar av.

    • I nuläget känns det rimligt att haussa LFC. De var väldigt bra i går – och de vann med 8–3 mot Eskilstuna förra helgen. Jag brukar vara snabb på att ifrågasätta när något är dåligt, då får man även passa på att hylla när något är bra.

      Men jag kastade ju ändå in en brasklapp om måltorkan. För som du säger, det är bara februari ännu och mycket kan hända under året.

      • Eskilstuna matchen betyder inget pga att dom har tappat för många bärande spelare och det kommer att ta tid att spela ihop laget. Kgfc kan man nog säga detsamma om även om jag inte tror att dom får ett topplag i år.

      • Jo, det kan vara så att motståndet har varit för dåligt. Men med tanke på att LFC saknar så många spelare är det imponerande att de så enkelt kan köra över damallsvenska konkurrenter med toppambitioner. Men visst, damallsvenskan avgörs inte i februari.

  3. Visst har Malte en poäng men efter att ha sett delar av matchen mot Göteborg så slår det mig att samtliga motståndare LFC spelat mot så här långt har haft väldigt svårt att värja sig mot lagets höga press där de 3 anfallarna ger en helt annan möjlighet att stressa fram misstag. Det ska bli väldigt intressant att se vilket lag som knäcker den koden först.

    Den höga pressen kombinerat med betydligt mer fysiskt spel tror jag gör att LFC blir ett mycket jobbigare lag att möta i år. Jag kan tänka mig att LFC tidigare år varit ett rätt bekvämt motstånd så till vida att man alltid spelat ‘rent’ i närkampsspelet men nu hoppas jag man drar nytta av att det tillåts för mycket i Damallsvenskan och blir lite mer cyniska ute på planen.

    Slutligen kommer ju Rolfö av vad man hittills sett bli något av ett nyförvärv då hon varit strålande i matcherna jämfört med fjolåret som ju till stor del förstördes av skadekänningar. Även Blackstenius har inlett strålande med mål i samtliga matcher och en mycket bättre effektivitet när lägena kommit. Kan hon fortsätta på det sättet så lär nog Harder få det tufft att vinna interna skytteligan i år.

  4. Ping: Almqvist i landslaget – en kul överraskning | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s