Legendarernas känslosamma avsked

I dag är en dag för sentimentalitet. Två av de allra största stjärnorna av en damfotbollsgeneration säger nämligen tack och adjö till fotbollen.

Homare Sawa

Homare Sawa

I morse svensk tid nåddes vi av nyheten från Japan om att Homare Sawa lägger av. Och i natt kommer jag att gå upp och leta stream för att se Abby Wambach:s allra sista match. Härförarna för de två senaste världsmästarna lägger alltså av samtidigt. Stort.

Abby Wambach

Abby Wambach

Wambach och Sawa är alltså två av de allra största av sin generation – alltså spelare födda 1980 eller tidigare. Andra stora spelare från den generationen är Birgit Prinz, Nadine Angerer, Christie Rampone och några till. Man kan nog utan att bli allt för nationalistisk även räkna in Hanna Ljungberg, Victoria Sandell Svensson, Malin Moström och kanske någon till i generationens stora. Alla de andra har redan slutat. Nu tar vi avsked av de två sista. Visst känns det lite vemodigt?

När det gäller Sawa var jag på plats i Frankfurt när hon upplevde sin karriärs höjdpunkt, VM-guldet 2011. Jag minns hur hon med sin sedvanligt stolta och raka hållning stod i den mixade zonen efter finalen och berättade om hur hon kände. Hon gjorde det på japanska. De enda orden jag förstod var:

”No english”

Några månader senare fick hon Ballon d’Or. Hon höll sitt tacktal inför hela världen – på japanska. Då hade jag fått veta att hon hade lärt sig att prata en utmärkt engelska under sina år i USA. Hennes stolthet var dock så stor att hon ändå återigen valde modersmålet.

Stolt, fast på ett annat sätt, var hon också efter sitt klackmål i den där VM-finalen. Konstnumret (se klackskarven 4,23 in i klippet nedan) betydde 2–2 i slutet av förlängningen. Det betydde att Abby Wambach inte fick bli guldhjältinna. Det betydde också att finalen fick avgöras på straffar.

Den där VM-finalen är ju speciell på många sätt. Sawas klack ändrade ju faktiskt riktning på Wambach på vägen in i målet. Dessutom gjorde Wambach själv mål, det gjorde också de båda ländernas nya härförare, Aya Miyama och Alex Morgan.

På Homare Sawas imponerande meritlista står det utöver VM-guld, VM-silver, OS-silver, skytteligaseger i VM samt utnämning till både VM:s och världens bästa spelare 2011 även bland annat 205 landskamper och 83 mål.

2012 – året efter Sawa var det Abby Wambachs tur att vinna Ballon d’Or och alltså räknas som världens bästa spelare. Wambachs meritlista är både längre och mer imponerande än Sawas. Men vi väntar med att sammanfatta amerikanskans fantastiska karriär till efter nattens (avspark 02.30) landskamp mot Kina. Hittar jag någon stream kommer länk här. Och här.

Wambach har för övrigt i dag visat att hon kommer att låta höra om sig även framöver. Bland annat har hon i en pod gjort klart att hon tycker att det amerikanska herrlandslaget borde sparka förbundskaptenen Jürgen Klinsmann.

Själv uppmanar hon nästa generation att se till att hon blir glömd:

Bra tänkt, men inte kommer vi att glömma Abby Wambach. Här är en länk med höjdpunkter från hennes karriär.

Slutligen kommer länken till landslagskamraternas känslosamma avskedsvideo. Den rekommenderas varmt. Själv blir jag tårögd av att se den, trots att jag ju vet att det bara handlar om något så världsligt och oviktigt som fotboll…

 

One thought on “Legendarernas känslosamma avsked

  1. Sawa är verkligen en fantastiskt bra spelare, ledare och härförare för sitt Nadeshiko. Exakt hur mycket hon betytt blev tydligt under senaste VM när Sasaki enligt mig begick ett misstag och inte startade med henne i finalen mot USA. Nu hade nog USA vunnit finalen i vilket fall men aldrig att Japan hade fallit ihop så totalt som man gjorde under första halvlekens första halva med sin självklara ledare på planen.

    Finalen 2011 var riktigt häftig att se och jag kan nog helt ärligt säga att jag aldrig hållit tummarna för något landslag (utom det svenska förstås) lika mycket som jag höll på Japan när de ställdes mot USA där. Anledningarna till detta var dels att Japan visade prov på sådan ödmjukhet medan USA kändes ännu mer stöddiga än vanligt vilket gjorde att det var lätt att sympatisera med japanskorna men framförallt så spelade de en så häftig fotboll där framförallt passningsspelet var oerhört mycket bättre än någon av konkurrenternas.

    Man blev också väldigt imponerad över hur de hanterade allt jobbigt som hade hänt omkring med tsunamikatastrofen och kärnkraftshaveriet i Fukushima och lyckades ge det japanska folket något att glädjas och känna stolthet över mitt i all sorg. Det var ju också väldigt viktigt för japansk damfotboll som innan dess varit rejält på dekis att få en framgång som gjorde spelarna till nationalhjältar och idoler som kan locka fler unga till fotbollen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s