Eskilstunas guldläge, Bachmann, oro i Göteborg och mycket mer

Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.

Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.

Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.

Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:

”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”

Ni fick alltså bra betalt?

”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”

Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.

Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.

Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.

Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.

Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.

2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.

Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.

Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.

Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).

Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.

Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.

Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).

Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.

Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.

Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.

Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.

För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.

En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.

En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.

I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.

* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.

Rachel Buehler skriver autografer

Rachel Buehler skriver autografer

När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.

Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:

* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.

Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin

* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.

Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.

Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.

Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.

* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.

I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.

I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.

 

4 thoughts on “Eskilstunas guldläge, Bachmann, oro i Göteborg och mycket mer

  1. Tänkte exakt samma sak angående Tjebbes påstående att Rosengård har den starkaste truppen. Även om jag är LFC-supporter och därmed långt från opartisk så måste ju LFC vara laget med den klart starkaste truppen. Faktum är ju att man bortsett från möjligen Pernille Harder har alternativ på samtliga positioner som inte innebär en stor försvagning av laget vilket knappast Rosengård eller för den delen något annat lag kan sägas ha. Jag tyckte t o m att LFC hade bättre trupp än Rosengård när säsongen drog igång och definitivt efter att Mittag lämnade.

    Även om Vittsjö av vad jag förstått inte gjorde någon jättematch sist så klarade sig ändå LFC utan sin spelmotor Claudia Neto då Gajhede fyllde den rollen bra. Dessutom fick vi LFC-supporters ÄNTLIGEN se Harder, Blackstenius och Rolfö på plan samtidigt och även om Sjögren uttryckte oro för balansen i laget så är det ju lätt att förstå att det blir jobbigt att försvara för motståndarna med så många hot i djupled.

    Själv hade jag Eskilstuna som favoriter innan Rosengårds poängtapp mot Piteå men med tanke på att de har så många bortamatcher kvar där i princip alla utom den mot AIK är att se som ‘svåra’ eller åtminstone potentiella poängtapp så ser jag plötsligt LFC:s chanser som något större framförallt då det måste vara psykologiskt skönt att ha de två avslutande matcherna mot guldrivalerna och att man därmed har allt i egna händer.

    Jag hoppas verkligen att Sjögren tar fasta på den fina offensiv laget har OM man släpper på bromsen lite och tar initiativet i matcherna, särskilt på bortaplan blir detta en nyckel för att undvika ‘onödiga’ poängtapp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s