Grymmare än så här blir det inte

Oj. Oj. Oj. England var bäst – men det är ändå Japan som får spela VM-final natten mot måndag. Japanskorna vann trots att de inte hade ett enda eget avslut mot mål i spelet. Inte ett enda.

Trots det gjorde man två mål. Dels fick man en feldömd straff. Dels så avgjorde Laura Bassett matchen för Japan med ett grymt självmål till 2–1 i 92:a minuten.

Laura Bassett

Laura Bassett

Stackars, stackars Bassett. Stackars, stackars England.

Det är förstås grymt imponerande att Japan är klart för sin fjärde raka stora mästerskapsfinal. De vann VM-finalen 2011 mot USA, förlorade OS-finalen 2012 mot USA, vann finalen i asiatiska mästerskapen 2014 mot Australien och skall nu återigen ställas mot USA i en final.

Men det är lika bra att säga det igen. Japan anno 2015 är inte i närheten av lika bra som Japan anno 2011. I dag var det japanska passningsspelet stundtals förbluffande svagt med tanke på vilken teknisk nivå spelarna håller. De offensiva passningarna spreds stundtals med en pricksäkerhet som påminde om en vattenspridares.
England gjorde däremot en utmärkt insats taktiskt sett. Man fick matchen dit man ville från start. Med grunden i ett tajt och fysiskt försvarsspel som japanskorna inte lyckades dyrka upp och ett rakt anfallsspel lyckades man även skapa en del.

Efter 70 minuter hade jag 5–1 i målchanser till England. Den enda japanska var den feldömda straff som Aya Miyama säkert placerade in till 1–0. Tydligen skulle alla semifinallag i det här VM:et ha varsin straff – gärna en feldömd sådan.
Den engelska straffen var för övrigt ännu mer feldömd. Steph Houghton slog till med en av mästerskapets sämsta filmningar – men fick ändå domslutet med sig. Straffen slog Fara Williams in pardonlöst till 1–1.

I 70:e minuten byttes Mana Iwabuchi in för Japan. Hon var en frisk fläkt och skapade två hyfsade lägen åt sitt lag – inget av avsluten krävde dock något målvaktsingripande. Det blev alltså ett självmål på övertid som säkrade japanskornas plats i finalen.

Sett till spelet i de båda semifinalerna känns det som att det bara är egna nerver som kan hota USA:s guld. Det Japan som ställdes mot England i dag kommer att vara chanslöst mot amerikanskorna om man inte höjer sig flera nivåer.

Det var ju nämligen klasskillnad på de båda semifinalerna. USA–Tyskland var en bättre fotbollsmatch och spelades i ett högre tempo än Japan–England. Trots det hade USA ett mycket bättre offensivt passningsspel i går än vad Japan kunde få till i dag.

Personligen har jag inte sett det här japanska laget prestera något som skulle kunna få dem att slå ett USA som har hittat rätt balans i laget och som fått spelet att falla på plats. USA blir gigantiska favoriter i finalen.

Nu är det dags att få några timmars sömn.

Tyvärr blir det bilderna av den förkrossade Laura Bassett man tar med sig från den här matchen. Hon och England förtjänade inte ett så grymt slut på dagens match. De var ju det bättre laget…

Matchguide, Japan–England

I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.

Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland.
Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.

Tänkbar startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Tänkbar startelva, England: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Laura Bassett, Claire Rafferty – Jill Scott, Fara Williams, Katie Chapman, Jade Moore, Karen Carney – Jodie Taylor.

På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.

Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.

Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.

Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är  noggranna taktiskt sett.

Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.

Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:

”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”

Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.

Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.

Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).

I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.

Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…

Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.

Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.

Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.

Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.

Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.

Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.

Nu spelade USA som världsmästare

Mitt tips om tysk seger mot USA var inget vidare. Visst borde Celia Sasic ha gjort 1–0 på straff i 60:e minuten. Men totalt sett var amerikanskorna det klart bättre laget.

Jill Ellis valde att ställa upp sin elva 4–4–1–1 med Carli Lloyd i den släpande forwardsrollen. Med både Morgan Brian och Lauren Holiday bakom på centralt mittfält hittade USA mästarspelet.

Den första halvleken var det bästa jag sett USA spela på flera år. Även om det var 0–0 i paus imponerade amerikanskorna med prickfritt försvarsspel där de höll tyskorna på behörigt avstånd från Hope Solo:s mål. Det var 6–2 i hörnor, 3–0 i klara målchanser – och ett USA som uppträdde som blivande världsmästare.

Den första kvarten efter paus hittade tyskorna vägar till att skapa målchanser. Genom snabba spelvändningar fick de isär den amerikanska backlinjen – och då gick Julie Johnston vilse ett par gånger. Hon är bra när hon får jobba rakt fram eller rakt bakåt. Men när hon även rycktes i sidled hamnade Johnston flera gånger på fel ställe. Det var också hon som drog i Alexandra Popp och orsakade den tyska straffen. Den slog dock Sasic utanför.

Här känns det för övrigt som att Johnston borde ha blivit utvisad. Väljer domaren att blåsa straff skall hon väl även bedöma det som målchansutvisning. Eller?

Några minuter senare vände Annike Krahn ryggen till när Alex Morgan stormade fram. Det har diskuterats på twitter huruvida förseelsen skedde utanför straffområdet eller inte. Och huruvida det var Morgan som sprang in i Krahn eller inte.

Personligen var min spontana uppfattning att straffen var korrekt dömd. Det är solklart att Krahn sprang in i Morgans löpväg och vände baken till. Jag uppfattade det som att förseelsen började utanför, men fortsatte in i straffområdet. Men jag har inte sett 100 repriser ännu, så jag kanske ändrar mig…

Fast domaren måste gå på sin omedelbara bild av situationen och jag förstår att hon blåste straffen. Den placerades säkert in av de stora matchernas spelare nummer ett, Carli Lloyd.

Efter målet hittade USA tillbaka till kontrollen. Tyskland skapade inte en enda riktig kvitteringschans innan inhopparen Kelley O’Hara kunde stöta in 2–0-målet på passning från Lloyd. Det var för övrigt Krahn som blev ifrånsprungen i förstadiet till 2–0-målet.

USA åker till Vancouver som stora guldfavoriter. Det spelet de presterade i natt var grymt imponerande. De spelade inte lika vacker fotboll som Frankrike, men de spelade stabilt och effektivt. Det blir något för Japan eller England att bita i.

För tysk del blir det alltså bronsmatch. Det blev också väldigt tydligt att tyskorna måste hitta nya mittbackar – eller åtminstone en ny. Annike Krahn hänger nämligen inte med när motståndet är av högsta världsklass.

Frankrike sprang ifrån den tyska backlinjen i fredags och i natt snurrade Morgan upp Krahn gång på gång. Det var så tydligt att USA hade som strategi att Morgan skulle utmana Krahn – en segertaktik.

Sådan är Abby Wambach

Abby Wambach finns alltså inte med i USA:s startelva i natt. Men för er som saknar henne är det här ett grymt klipp där hennes lagkompisar imiterar henne. Se:

USA:s elva är för övrigt lite oväntad. Laget ställs upp 4–4–1–1 enligt följande: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Nu drar matchen igång.

Matchguide, USA–Tyskland

Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.

Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.

Arena: Olympiastadion i Montreal.

Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Teodora Albon, Rumänien.
Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.

Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez.
Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.

Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.

Simone Laudehr

Simone Laudehr

Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.

USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:

Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.

Alex Morgan och Hope Solo

Alex Morgan och Hope Solo

Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.

Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.

En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?

Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.

Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.

När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.

Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.

Silvia Neid

Silvia Neid

Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.

En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.

Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?

Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.

Jill Ellis

Jill Ellis

Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.

Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.

Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.

Okon första förbundskapten att få gå

Efter ett herrmästerskap i fotboll brukar fler än hälften av alla förbundskaptener bytas ut av ett eller annat skäl.

Eftersom engagemanget för damfotbollen är mycket lägre brukar även de förbundskaptener som leder lag som misslyckas rejält i mästerskap kunna rädda sig kvar på jobbet.

Det tar sig ibland udda uttryck. Spaniens spelare skrev ett öppet brev efter att laget åkt ut VM, ett brev där de krävde att få en ny förbundskapten. De skriver att uppladdningen inte var tillräckligt bra, att man inte hade tillräcklig koll på motståndarna samt att förtroendet för Ignacio Quereda som har haft jobbet i 27 års tid var förbrukat.

Vad jag sett sitter dock Quereda kvar på sin post ännu så länge.

Faktum är att fram till i dag hade jag inte läst om ett enda land som bytt förbundskapten efter VM. Men i dag kom nyheten från Nigeria att coachen för Super Falcons, Edwin Okon har gjort sitt.

Edwin Okon

Edwin Okon

På ett sätt är jag inte alls förvånad, Okon ger knappast något helprofessionellt intryck. Men lite ledsen blir man allt, för han är en underbar profil. Okons presskonferenser under VM var exempelvis ren underhållning.

Okons kontrakt gick ut samtidigt som Nigeria åkte hem från Kanada. Okons assistent Christopher Danjuma tar över som interimscoach och leder Super Falcons i det afrikanska OS-kvalet.

* Nu lite klubbfotboll mitt i allt VM-snack. Rosengårds tyska målvakt Kathrin Längert är skadad och blir tydligen borta i fyra–fem veckor. Därmed blev klubbens beslut att stoppa Zecira Musovic från spel i F19-EM plötsligt klockrent. Det kan ju nämligen bli avgörande i den damallsvenska guldstriden.

* En annan intressant nyhet på klubbsidan är att Sofia Jakobsson och Linda Sembrant fått en intressant ny klubbkompis i Montpellier. Det är Brasiliens tekniska vänsterspelare Andressa Alves som i dag har skrivit på för klubben. Med tanke på att man tappar Claire Lavogez till Lyon behöver Montpellier fylla på med kreativa krafter.

Firar fyraårsdagen med lite siffror

I dag är det fyra år sedan den här bloggen startades. Den uppstod i presscentret på BayArena i Leverkusen inför Sveriges VM-premiär mot Colombia 2011. Sedan dess har jag plitat ihop 1790 inlägg.

Historien bakom bloggen berättade jag på ettårsdagen. Då hade jag även ett inlägg om hur det såg ut i början.

Jag tänkte fira den här fjärde födelsedagen som jag gjort vid de tidigare, alltså genom att redovisa lite siffror. Under sina fyra år har den här bloggen haft totalt 640 340 sidvisningar fördelade på 152 845 unika besökare. Jag vet att stora delar av Damfotbollssverige med jämna mellanrum är inne och läser, flera tunga personer prenumererar till och med på inläggen. Det känns förstås otroligt roligt.

Hur hittar då folk in på bloggen? Här är statistiken över de sökord som lett in flest besökare till bloggen:

De sökord som leder besökarna in till bloggen.

De sökord som leder besökarna in till bloggen.

Listan nedan visar vilka inlägg som har haft flest besökare. Naturligtvis går de flesta rakt in på huvudsidan, men vissa inlägg har alltså bra besöksiffror i sig själva:

Skärmavbild 2015-06-28 kl. 13.09.32Totalt har bloggen 61 prenumeranter. Inläggen har fått drygt 2000 kommentarer. Jag har i och för sig själv skrivit ungefär 400 av de kommentarerna huvudsakligen i form av svar på olika frågor, men ni har stått för drygt 1600 synpunkter – något jag är otroligt tacksam för. Det är ert engagemang som gör att det känns kul att fortsätta lägga tid på bloggandet. Så ett stort tack till er alla.

Toppen för både sidvisningar och kommentarer var under hemma-EM i juli 2013, där 37303 sidvisningar noterades. Men årets VM ligger inte långt efter. Hade Sverige avancerat en omgång till i Kanada det blivit nya rekord. Nu får juni 2015 nöja sig att med god marginal bli näst bästa månad någonsin – något som förstås är kul.

Det som är kul är att bloggen även läses utanför Sveriges gränser. Tyvärr hittar jag inte längre någon karta som visar från hur många länder jag fått besök under de fyra åren. Däremot finns det en karta som visar 2015 års besök. Under det här året har folk från 103 olika länder klickat in på bloggen. Kul.

Skärmavbild 2015-06-28 kl. 13.36.17Jag vet fortfarande inte hur länge jag kommer att hålla på. Vi får se. Nu under VM är förresten första gången jag har haft betalt för bloggen. Men när finalen är spelad är bloggandet återigen ett ideellt fritidsengagemang. Så vi får väl se om bloggen även kommer att få uppleva sin femårsdag. Omöjligt är det inte…